DANS DANS. Med dans förstås en serie rytmiska rörelser, vanl. utförda till instrumentalmusik eller sång. I dansen söker man giva uttryck för själsliga stämningar, framkalla vissa tillstånd eller åskådliggöra vissa händelseförlopp. Även i primitiva former är den en stilisering av människors vardagliga rörelser och åtbörder, och vare sig det gäller religiösa eller sexuella danser, krigsdanser eller jaktdanser osv., är det alltså även i dessa enkla former fråga om ett slags konstuppvisning. Huruvida dansen är äldre än musiken kan givetvis ej avgöras, men för åsikten att den skulle vara mera ursprunglig och instinktiv tala bl. a. zoologernas iakttagelser av vissa runddanser i djurvärlden, hos t. ex. vadarfåglar, gorillor och chimpanser. Primitiv dans. Hos naturfolken är dansen givetvis i viss mening rent instinktiv, men samtidigt har den ofta ett alldeles bestämt syfte, praktiskt eller religiöst. Sålunda dansas det t. ex. för att utverka bot för en stams sjuklingar eller för att framkalla regn från ovan, för jordens fruktbarhet och stammens fortplantning, för skydd åt döda såväl som levande mot hemliga onda makter och för kamplust och stridslycka mot synliga yttre fiender, varvid de dansande ofta uppträda maskerade i djurhuvuden och härma djurens rörelser och positioner. Utom dessa medvetet krav- eller önskebemängda danser förekomma emellertid även vad man skulle kunna kalla glädjedanser för att fira någon vunnen drabbning, en framgångsrik jakt eller inbärgad skörd. För en del av dessa naturfolkens fria danser finns ett regelbundet rörelseschema. Dansen hos forntidens kulturfolk. I det forntida Egypten dyrkades som dansens och musikens skyddsmakt kärleksgudinnan Hathor, och särskilt till hennes ära men också för andra gudomligheter utfördes sakrala danser såväl av prästerskapet som av utvalda tempeldansare och -danserskor. Dansen var alltså en kulthandling och hörde som sådan även till ceremonielen vid större begravningar. Vid officiella eller privata högtider och banketter förekommo danser av mera profan karaktär, som vanligen exekverades av en därför anställd personal men stundom också av förnämare amatörer. Det rörde sig härvid om oftast mycket symmetriska figurdanser. Inom 1039 en yrkesutbildad ensemble förenades oftare dansare och musiker i en person, och dans-tekniken var högt uppdriven; de gamla egyptierna lära sålunda ha känt till piruetten, och de demonstrerade överhuvud stor akrobatisk skicklighet i sin dans. Hos judarna var dansen inte fullt så utvecklad, men att den i varje fall odlades både som spontant glädjeuttryck och som religiös rit framgår av flera ställen i Bibeln. Folket dansar kring guldkalven då Moses kommer ner från Sinai, kvinnorna dansa Saul och David till mötes efter segern över filistéerna, David själv dansar inför Herrans ark osv. I Psalta-ren talas om att Gud bör lovas »med puka och dans» och i Höga Visan om att bruden »rör sig som i vapendans» (i fransk bibelöversättning: »une danse de deux chæurs»). — I A s s y-r i e n och Babylon ien var väl danskon-sten i allmänhet mera sinnligt anlagd, men även där förekomma sakrala danser kring gudarnas altaren, och det torde ha varit från Babylonien som egyptierna övertogo den s. k. astronomiska dansen, vari de figurerande sökte återge himlakropparnas harmoniska kretslopp. Också i Persien rådde samband mellan dansen och religionen, och t. o. m. den sedermera så gott som enbart lasciva magdansen hade ursprungligen en viss sakral eller i varje fall symbolisk innebörd. I Hellas och Rom. I de gamla grekernas kultur hade dansen mycket stor betydelse. Den räknades för oumbärlig i ungdomens fostran likaväl som i gudstjänstlivet. De unga pojkarna fingo lära sig att dansa dels pyr-rhi'che (vapendans härstammande från Kreta) och gymnopaida'i (ett slags brottningsdanser) dels även paia'n och hyporchémata, vari även unga kvinnor kunde deltaga. I den långsamma runddansen emmeTeia voro kvinnorna dominerande, och det var också förnämligast kvinnorna som dansade vid Dionysos-festerna, ibland som rasande menader. Som religiös konstyttring blev dansen ett viktigt element i det hellenska dramat. På teatern utfördes den vanligen av kören, mén det hände ibland att också enskilda aktörer dansade; så t. ex. skördade Sofokles livligt bifall för sin dans då han uppträdde som Nausikaa i ett av sina dramer. I denna högtidliga kördans eller orkestik var — liksom alltjämt i Orienten — särskilt handrörelserna ytterst expressiva, och koreografen Thele- 1040