DANS teus blev berömd för att han till »De sju mot Thebe» uppfunnit en cheironomeia så uttrycksfull att åskådarna därav fingo en i detalj levande bild av händelseförloppet. Efter att ha nått fullkomningen i de stora tragedierna deklinerade emellertid den grekiska dansen, delvis på grund av publikens stegrade sensations-lystnad: medborgarkörerna fingo vika för professionella virtuoser, som till förfång för den rena dansen sökte överglänsa varandra i pantomimisk expressionism. I världsväldet Rom hölls dansen knappast någonsin för en riktigt anständig konst eller umgängesform. Det förekom visserligen även här s. k. pyrrhicher och likaledes en del sakrala danser, vilka i stilen efterbildade etruskiska riter (så t. ex. Marsprästernas procession med de heliga sköldarna). Men av etruskerna — och av orientaliska folk — lärde sig unga romerska patricier också andra danser så lasci-va, att i varje fall till en början ingen vågade dansa dem utan mask för ansiktet. Det var mot bakgrunden av dessa nattliga »lekar» som Cicero utslungade sitt bevingade ord om att »ingen dansar nykter», och det var denna demonstrativa liderlighet som så småningom tog överhand även i de av romarna så omhuldade cirkuspantomimerna. Tonvikten kom att ligga på en grov erotisk naturalism, och det fanns knappast några gränser för vad publiken ville se i rytmisk-plastisk framställning: kvinnor i barnsnöd, incestuös kärlekshandel, tidelag och lustmord. Om dans som skön konst var det inte längre tal. Västerländsk folk- och sällskapsdans. Trots urartningen inom det romerska världsväldet blev dansen upptagen även i det kristna församlingslivet, närmast därför att den ingått i den judiska kulten men sedan också som en följd av religiösa bruk hos nyomvända hedniska folk, såsom t. ex. slaver och germaner med deras primitiva dansceremoniel. Även i kristendomens sfär hade dansen länge en magisk innebörd; församlingsborna dansade under vigiliema kring martyrernas gravar och såväl inne i som framför kyrkorna inte bara till Guds ära utan också till hjälp mot sjukdomar och lömska demoner. Kyrkofäderna betraktade väl denna sedvänja, som ibland slog över i tygellöst självsvåld, med ganska oblida ögon men kunde endast utdöma oarterna, eftersom dansen i och för sig hade stöd i Skriftens ord och även prästerna deltogo. Trots upprepade förbud fortsatte också den kyrkliga dansen — om än längre fram utan prästernas medverkan — ända in i vårt århundrade, detta särskilt i Spanien. Den västerländska dansens form- och stilutveckling har emellertid ägt rum på ett mera 1041 världsligt plan, i de furstliga hovsalarna, i aristokratiens och sedermera, under 1800-talet, i det högre borgarståndets salonger. Mellan de tongivande kretsarnas dansformer och de rustika danserna kan dock inte dras någon bestämd skiljelinje. Liksom i den religiösa dansen hedniskt och kristet, profant och sakralt blandades samman, så har också mellan de förnämas sällskapsdanser och folkdanserna ständigt rått samband eller växelverkan. Under medeltiden dansade riddarna såväl som bönderna sin carole som ringdans eller långdans, och skillnaden låg närmast i utförandet: medan det enklare folket dansade mycket livligt, med hopp och språng och höga benkast (spring-dans), föredrogo de adliga att »tråda» dansen, att långsamt och värdigt promenera omkring i basse danse. Vid franska hovet upptogos de folkliga branles som sällskapsdanser, och den s. k. branle de la torche eller fackeldansen blev Europa runt den obligatoriska festdansen vid högfömäma bröllop. På 1500-talet avlöstes bas-sedansen av pavanen, en utpräglat hövisk dans som aldrig trängde ner till de bredare lagren, och den sammankopplades med den livligare gaillarden. Pavane-gaillarde blev det klassiska dansparet, och denna kombination av en långsam fördans och en snabbare efterdans har varit en regel i åtskilliga folkdanser (t. ex.: den ungerska csdrdds, den spanska sardana, den grekiska romaiica). Repertoaren utökades emellertid efterhand — under 1500—1600-talen — med andra danser: courante, allemande, volta, musette, gavott, sarabande, bourrée, gigue, canarie, folia, chaconne, passacaglia, passepied, polonäs, rigaudon, tambourin och menuett. Under 1700-talet tillkommo så de s. k. kontradanserna, angläs, ecossäs, kadrilj och kotiljong, av vilka den sistnämnda dansades kanske än mera på 1800-talet, då eljest den under föregående sekel ringaktade folkliga valsen blir sällskapsdans framför andra, och även den böhmiska polkan vinner insteg i salongerna. Den parisiska can-can förblev däremot i övervägande grad ett sceniskt bravurnummer för kaféer och varietéer. I salongerna dansade man som sidoformer till polkan bl. a. galopp, en dans som vanligen ingick som tur i fransäsen, samt rhelnländer, en polkatyp från Bayern. Genom inblandning av valsturer i den gamla ecossäsen uppstod schottisch, och strax före sekelskiftet avlöstes den snabba valsen av den långsamt glidande boston. Denna bostonvals var, om man bortser från den klassiska chaconnen och sarabanden, Nya världens första betydande bidrag till den europeiska sällskapsdansen, men den blev bevisligen inte det sista. Under 1900-talet har tvärtom det amerikanska eller mera exakt afro-amerikanska inflytandet varit helt dominerande. Efter den brasilianska maxixe på 1890-talet och den negroida cake-walk omedelbart efter sekelskiftet ha följt den argentinska tangon (utgående ur den kubanska 1042