DANS habaneran) och vidare one-step el. turkey-trot, foxtrot, blues, shimmy, charleston, black-bottom, rumba, samba, jitterbug o. a. Sällskapsdansen i hovsalarna och hos de privata och, i vår tid, på restauranger och nöjesfält har alltså ideligen växlat stil och former. Vid sidan av dessa varandra avlösande modedanser — vilka de ibland gett upphov till, ibland tagit vissa intryck av — ha de nationella eller provinsiella folkdanserna stadigt hållits vid liv i nedärvt skick. Italien kan som främsta typer uppvisa den napolitanska tarantellan, den venetianska furlanan och den romerska sal-tarellon och dessutom bl. a. siciltano, bergamas-co, girometta, lombardina och monferrina. Hos spanjorerna ha odlats bl. a. bolero, cachucha, chica, fandango, farruca, jota, sardana, segui-dilla och zapateado, hos portugiserna bl. a. fado, och hos baskerna har fandangon uppgått i den flerturiga aurresku. Bland Frankrikes folkdanser märkas auvergnarnas bourrée, bre-tagnarnas passepied och triori och provenca-larnas farandole och rigaudon. Ännu rikare än hos romanerna är dock dansfloran hos de slaviska folken. Självfallet finns inom Ryssland en mängd arter, bland vilka särskilt kunna nämnas gopak, trepak, dumka och prisjadka, men även tjeckerna ha en mångfald, varibland polka, furiant och rejdoväk blivit mest kända. I Polen ha uppstått bl. a. mazurka, obertas och krakoviak, och bland jugoslaverna dansas kolo i flera varianter. Hos ungrarna möta vi csdr-dds som den främsta nationaldansen och hos rumänerna bl. a. hora och invärtitü. I Österrike och Sydtyskland heter den mest betydande folkdansen ländier, och särskilt i Bayern dansas sedan gammalt schuhplattler. Britterna ha sin jig och sin reel, den sistnämnda en skotsk dans med fling som variant. — Ang. nordiska folkdanser ->F o 1 k d a n s. Västerländsk konstdans. Liksom vissa folkdanser gång efter annan upptogos av ett högre stånd och raffinerades för höviskt bruk, så inpassades i sinom tid vissa sällskapsdanser i konstdansrepertoaren. Åtskilliga av de figurdanser som voro på modet vid franska hovet under 1600- och 1700-talen inlemmades i baletten, och samma blev förhållandet under följande sekel med bl. a. valsen och mazurkan och med folkdanser som csardås, gopak m. fl. Mera är här inte att säga om den västerländska konstdansen, enär den fått sin särskilda behandling under ->B a 1 e 11 och ->F r i dans. Danskonst i Orienten. I det väldiga Indien har givetvis varje landsdel eller provins sina säregna folkdanser. Dessutom odlas emellertid i intimt samband med tempeltjänst en stiliserad konstdans av noggrant yrkesutbildade män och kvinnor, de senare alltifrån de portugisiska upptäckts- fararnas tid kända för européerna som baja-därer. Denna kultdans har urgamla traditioner, från sekler före Kristi födelse, och dess för längesedan reglerade rörelsesystem, dess symboliska språk är, ehuru egentligen begränsat till huvudet och händerna, oerhört rikt. Enl. vissa föreskrifter ges sålunda 24 oliktydiga rörelser för huvudet i dess helhet, 24 för ögonen och 6 för ögonbrynen samt 57 för händerna. För de javanesiska danserna ha i många fall temata och symbolspråk ursprungligen lånats från hinduerna men sedan av infödda koreografer anpassats regionalt. Liksom hinduerna dansa indoneserna mera med överkroppen än med fotterna och med synnerligen expressiva hand- och armrörelser. Vissa furstar hålla sig med egen hovbalett, vars dans i motsats till de primitivt folkliga danslekarna är ytterst stiliserad. De förut mycket vanliga maskerna tendera dock att försvinna, liksom de under 1700-talet gjorde i den västerländska balettkonsten. I Japan har dansen under 1900-talet tagit vissa intryck av den västerländska utvecklingen. Den klassiska japanska danskonsten — som från templen utbrett sig till teatern och till tehusen med deras geishor — skiljer sig dock påtagligt från den europeiska: rytmen ut-tryckes här, typiskt orientaliskt, mest med armarna och händerna, stegen äro få och knappa, rörelserna långsamma, och kvinnorna hålla knäna tätt sammantryckta, vilket alltsammans till en del beror på kostymeringen i snäv, fotsid kimono, men främst har sin grund i själva skolan. — Några av de danser som sedan sekler tillbaka utförts i Japan ha importerats från Kina; så äro t. ex. bugaku och sangaku ursprungligen kinesiska nationaldanser. I den moderna kinesiska teaterkonsten spelar dansen en sekundär roll, men det uppföres dock vissa pantomimer av pastoral, mytologisk eller burlesk karaktär och även en och annan balett med martialiskt innehåll. K. R-n Litt.: Allmänna arbeten: C. W. Beaumont, A bibliography of dancing (1929); P. D. Magriel, A bibliography of dancing (1936; suppl. 1940); K. Storck, Der Tanz (1903); O. Bie, Der Tanz (1906); M. Stenström, Dansen (1918); C. J. Sharp, The dance, a historical survey (1924); M. von Boehn, Der Tanz (1925); E. Sharp, Story of the dance (1928); C. Sachs, Eine Weltge-schichte des Tanzes (1933; eng. uppl. 1937); R. Rossi, La danza e le danze (1941); T. Norlind, Dansens historia (1942); L. Vaillat, Histoire de la danse (s. å.); J. Martin, The dance (1946). Specialarbeten: F. W. Böhme, Geschichte des Tanzes in Deutschland (2 bd, 1886); J. Wolf, Die Tänze des Mittelalters (i AMW 1918); W. Bahr, Zur Entwicklungsgeschichte des höfisch-en Gesellschaftstanzes (1941); O. Gombosi, About dance and dance music in the late Middle-Ages (i MQ 1941); L. Backman, Den religiösa dansen inom kristen kyrka och folk- 1043 1044