DANSK M U SI KTI D S S K R I F T och Musikhistorisk Arkiv bd 1:1—4 (1931—39; red. av G. Skjerne). Sällskapet ersatte den under första världskriget upplösta danska avd. av Internationale Musikgesellschaft. Sch. Dansk Musiktidsskrift, gr. i Köpenhamn 1925 för publicering av vetenskapliga avhandlingar, pedagogiska bidrag, recensioner osv. D. är nära ansluten till ung dansk musik som organ urspr. för Det unge Tonekunstnersel-skab, senare även för Dansk Komponist Förening, Dansk Tonekunstner Förening och Mu-sikpaedagogisk Förening. Dess förste red. var H. Bonnén, därefter G. Heerup 1929—41, J. Schrö-der 1942, N. Schiörring 1943—45, S. Forchham-mer 1946; sammanslogs fr. o. m. 1947 med tid-skr. Levende Musik under red. av G. Heerup och S. Sörensen. Från juni s. å. red. av S. Berg och F. Schandorf Petersen. Sch. Danskongresser ->Folkdanskongresser. Dansk Organist- og Kantorsamfund af 1905, gr. i Köpenhamn av f. d. medlemmar av Dansk Organistforening, nuv. Dansk Kirkemusikerforening. D. omfattade urspr. kyrkomusikerna i Köpenhamn och var en särskild gren av Dansk Tonekunstner Förening men blev 1920 en självständig sammanslutning, i vilken även upptogos organister och kantorer från övriga danska städer och som passiva medlemmar dessutom personer med organistex. Samfundets huvuduppgift har varit att förbättra medlemmarnas anställningsvillkor och verka för höjandet av yrkesskickligheten, inte minst genom det 1918 utarbetade förslaget till den auktoriserade organistex. D., vars ordf, sedan 1934 är E. Bangert, utger från 1920 även ett eget medlemsblad, Medlemsblad for Dansk Organist- og Kantorsamfund af 1905. Sch. Dansk Revyforfatter- og Komponist-forbund, gr. i Köpenhamn 1918 av A. Kjaerulf. Nuv. ordf, är sedan 1946 Mogens Dam. D. utger sedan 1935 tidskr. Ord og Toner. Sch. Dansk Tonekunstner Förening, gr. i Köpenhamn 1903 på initiativ av C. Kjerulf och med ändamål att tillvarataga danska musikers allmänna — ideella och praktiska — intressen. Tidigare hade D. ett officiöst rådgivande inflytande på myndigheternas ställningstagande till musikfrågor. Samtidigt med att denna funktion gjorts officiell har den övergått till det inom D. 1935 på en bredare bas sammansatta Musikraadet, som omfattar representanter, vilka föreslagits av de viktigare, hela landet omfattande fackliga musikersammanslutningarna. Sch. Danslekar ->Folkdans. 1047 DANSMUSIK. I begränsad mening begagnas termen dansmusik som benämning på den musik som komponerats och tänkts för dans och alltså är avsedd att bilda underlag för ett koreografiskt rörelseschema. I vidsträcktare bemärkelse kan denna musiktyp som kategori göras nästan obegränsat vittomfattande. Ty vid en blick på konstdansen i vårt århundrade finnei' man att såväl akademiska balettmästare som fria artister kunna bruka praktiskt taget all slags musik (symfonier, instrumentalkonserter, preludier, nocturner osv.) som underlag för koreografiska kompositioner, och se vi till sällskapsdansen i äldre tider finna vi, att den beledsagats lika mycket av sång som av instrumentalmusik. Dessutom kan hänvisas till att sviten som absolut musikform har dansen som bakgrund och ursprung, och att sålunda även t. ex. Bachs sviter skulle kunna inordnas i ifrågavarande kategori likaväl som Chopins konsertvalser och -mazurkor, vilka också ofta använts som basis för olikartade danskompositioner. Gränserna äro alltså om än inte helt obefintliga så i varje fall ytterst flytande. Men räknar man enbart med sådan musik, som verkligen komponerats direkt för dans, blir fältet givetvis mera överskådligt. Primitiv dansmusik. Det primitiva dansackompanjemanget är ren bullermusik, ett rytmiskt dunkande på trummor och klapprande med träpinnar eller i ännu elementärare form rätt och slätt stampningar och handklappningar, interfolierade med extatiska skrik från de dansande såväl som från åskådarna. Hos något högre stående naturfolk tillkomma exempelvis flöjt och xylofon, och i stället för oartikulerade skrik presteras medveten sång. Eggande handklappningar ingå också i ackompanjemanget till åtskilliga europeiska folkdanser, och även sång förekommer här och var alltjämt. Ehuru dansmusiken efter medeltiden blivit övervägande och i vissa fall uteslutande instrumental har dock den vokala melodilinjen aldrig helt tappats bort; även i våra dagars hetsigt rytmiska jazzorkester ut-föres refrängsång under dansen. Dansmusiken hos kulturfolken. För medeltidens dansmusik, där unison refrängsång var obligatorisk, svarade mestadels 1048