DANZIG kringresande spelmän (jonglörer, lekare), vilka för att vinna uppskattning helst borde behärska flera instrument och dessutom kunna tjänstgöra som fördansare och sångledare. När mot slutet av 1500-talet baletten blev det yppersta hovnöjet, komponerades på beställning regelbundna danssviter av stationära musiker, och under det följande seklet kom turen till mera namnkunniga tonsättare såsom Lully m. fl. att bidra med ett konstnärligt genomarbetat ackompanjemang vid de förnäma balerna. Ty även om Lully och hans efterföljare mest inriktade sig på den sceniska konstdansen, var deras balettmusik inte något annat än flersat-siga sviter, vilka helt eller delvis kunde utnyttjas även för sällskapsdansen i salongerna. Under 1700-talet skrev Haydn som ren bruks-musik sina Redoutentänze och Mozart bl. a. sina Deutsche Tänze, och Beethoven följde deras exempel med menuetter, kontradanser och »ländlerische Tänze». Under 1800-talet räknade de verkligt stora och ledande kompositörerna det knappast som sin uppgift att berika dansorkestrarnas repertoar, utan det överläts så gott som helt åt under-hållningsmusikerna med wienarna J. Lanner och Johan Strauss d. ä. och d. y. och parisarna Musard och Waldteufel i spetsen. Den äldre Strauss aktade dock inte för rov att utnyttja motiv ur inte bara Hérolds och Meyerbeers operor utan även Beethovens Kreutzersonat i sina valskompositioner, och han kan i detta fall anses som en föregångare till våra dagars jazzmusiker med deras travesteringar av Cho-pin, Liszt, Wagner o. a. Vid sidan av dynastin Strauss och Waldteufel sörjde ett otal mindre kompositörer för nya tillskott av dansmelodier, och under 1900-talet blev denna produktion ännu mera industrialiserad. Den till en början spontana och folkliga jazzen togs om hand av förströelsemusikens förläggare vid Tin Pan Alley i New York, och den banala, utglättade stil, vari schlagermelodier där tillverkas som på löpande band, har blivit förhärskande i den musik som moderna västerlänningar sällskapsdansa efter. En artistisk dansmusik skapas numera endast för scenisk konstutövning, som ->b a 1 ettmus i k eller som grundval för fria koreografiska kompositioner. Flera moderna musiker ha inspirerats att komponera för den fria dansens utövare. Mary Wigman t. ex. har dansat till originalmusik av W. Götze och H. Hastings, Harald Kreutzberg till tonsättningar av F. Wilckens, och Kurt Jooss har haft F. A. Cohen som sin specielle kompositör. Lehman Engel heter en amerikansk tonsättare som skrivit koreografisk musik för bl. a. Martha Graham, C. Weidman och E. Frank, och med Martha Graham ha vidare samarbetat N. Lloyd och H. Cowell. Den sistnämnde har dessutom skrivit en hel del dansmusik för andra artister som t. ex. Elsa Findley, Doris Humphrey, Weidman och Bonnie Bird. Jämförande art.: Balettmusik, Fri dans. Litt.: E. B. Long & Mc Kee, A bibliography of music for the dance (1936); R. Sonner, Musik und Tanz (1930); C. Sachs, Eine Welt-geschichte des Tanzes (1933; eng. uppl. 1937); Evelyn Porter, Music through the dance (1937); Verna Arvey, Choreographic music. Music for the dance (1941); P. Nettl, The story of dance music (1947). K. R-n Dansvisa ->Folkdans. Dantesymfonin, eg. Eine Symphonie zu Dantes Divina C o m m e-d i a, programsymfoni av F. Liszt för orkester med damkör (1855; Dresden 1857). Verkets två avdelningar ha titlarna Inferno och Purgatorio, den senare avslutad med Magnificat. Danzi [da'ntsi], Franz, tysk tonsättare (1763—1826), son till den från Italien härstammande och i Mannheim och München verksamme violoncellisten I n-nocenz D. (d. 1798). — D:s sceniska arbeten äro ett intressant mellanled mellan sångspel och stor tysk opera. D. studerade violoncell för fadern och komposition för abbé Vogler; blev 1783 sin fars efterträdare vid det då till München förlagda hovkapellet i Mannheim och 1798 dess v. kapellmästare. Han turnerade 1792—96 med en teatertrupp, var 1807—12 hovkapellmästare i Stuttgart, där han även var dir. för MK och lärare till Carl Maria von Weber, och blev slutligen 1808 hovkapellmästare i Karlsruhe. — G. 1790 m. sångerskan Margarete M a r-c h a n d (d. 1800). Verk: 16 arbeten för scenen, bl. a. operorna Die Mitternachtsstunde (München 1788), Rübe-zahl (Karlsruhe 1813) och Turandot (Karlsruhe 1815) samt sångspel och baletter; 8 symfonier, violoncellkonserter; kammarmusik, bl. a. trios och violoncellsonater; ett oratorium, mässor, Te Deum, Magnificat m. m. samt sånger. — Nytr. av biåskvintett g-moll op. 56:2 utg. av H. Riemann i DTB 15. Litt.: J. Rochlitz, Für Freunde der Tonkunst 3 (31868); E. Reipschläger, Schubaur, D. und Poissl als Opernkomponisten ... (diss. 1911); M. Herre, F. D. Ein Beitrag zur Geschichte der deutschen Oper (diss. 1924). Å.V. Danzig [da'ntsich], polsk, tidigare tysk hamnstad och huvudort i Westpreussen (117 600 inv. 1946), har liksom flertalet äldre tyska städer en lång kulturell utvecklingshistoria, inom vilken musiken intagit en viktig ställning. Stadens tidigare musikodling har främst varit koncentre- 1049 1050