DAVID SEN relsen på 1930-talet — han har kallats »en protestantisk motsvarighet till Bruck-ner» — och tillika en av de mest betydande österrikiska kompositörerna i senare tid. Sedan 1947 bekläder han posten som lärare i komposition vid Mozarteum i Salzburg. David började sin musikaliska bana som korgosse i stiftet S:t Florian vid Wien och genomgick sedan MK i den österrikiska huvudstaden. Efter att ha verkat som organist och körledare i Wels (Ober-Österreich) 1925—34 kom han sistnämnda år till Leipzig som kom-positionslärare vid därvarande MK, i vars presidium han inträdde 1942. Från 1938 var David även medlem av staden Leipzigs styrelse. David har varit verksam på skilda fält av tonkonsten men har främst skapat sig ett namn genom sin kyrkomusik och sina symfonier. Han följer i sina kör- och orgelverk en tradition, som har sina rötter i nederländsk vokalpoly-foni, vartill komma drag av utpräglad personlig mystik. Även hans orkestermusik präglas av dessa stildrag i förening med en modifierad modernism av tydlig lineär, kärvt polyfon syftning. Hans huvudverk, den monumentala 3. symfonin i a-moll (1937), söker nå en syntes av Bachs och Bruckners konst. Ett avancerat kunnande tillika med en ovanlig blick för komplicerad rytmisk variation ge också sin särprägel åt Davids tonsättarskap. Verk: Symfoni nr 1, Media vita (1922), Symfoni nr 2 för kammarorkester (1923), Symfoni nr 3 a-moll (1937), Concerto grosso för kammarorkester (1923), Partita (1936), Duo concertante för violin, violoncell och orkester (1937), variationer över temata av Bach och Schütz op. 29 a och b, flöjtkonsert o. a. orkesterverk; Das Ezzolied, oratorium, Stabat Mater (1927), Men sch werde wesentlich för manskör (1928), motetter och körer a cappella; klarinettkvintett (1924), 3 stråkkvartetter: h-moll (1925), d-moll (1926) och G-dur (1931), 3 stråktrios m. fl. kammarmusikverk, särskilt för flöjt; orgelkompositioner, sånger m. m. Litt.: E. Preussner, J. N. D. (i ÖM 1947). G. P. Da'vid, Karl Heinrich, schweizisk tonsättare och musikskriftställare (f. 1884 30/12). D. studerade vid MK i Köln och MA i München (Thuille) och undervisade 1910—14 vid MK i Basel. Åren 1928—41 var han red. för Schweizerische Musik-zeitung. Hans produktion är omfattande; närmast framträder han som neoklassicist. Verk: Operorna Aschenputtel (Basel 1921), Der Sizilianer oder der Liebhaber als Arzt (Zürich 1924). Traumwandel (Zürich 1928) o. a. sceniska verk; orkesterverk, bl. a. violinkonsert (1917), pianokonsert (1931), violoncellkon-sert (1938); kammarmusik; solosånger samt kör- 1061 J. N. David. verk. — Musikaliska uppsatser i SchwM och Neue Züricher Zeitung. A. Th. DavFdcnko, Aleksandr Aleksand-rovitj, rysk tonsättare (1899—1934), tillhörde grundarna av »RAPM» (»Ryska föreningen av proletära musiker») ->Sov-jetunionen. D. försökte sig som operakompositör utan att dock kunna slå igenom på detta område. Däremot har populariteten bibehållit sig hos några av hans massånger och körer. M. S. Davi'dov, Davi'dova ->Davydov, Davy-dova. Die Davidsbündler(tänze), en samling av 18 karaktärsstycken för piano av R. Schumann op. 6 (1837), uppkallade efter ett fiktivt »Davidsbund», till vilket han ofta refererar i sina skrifter. Bokstäverna E och F i slutet av varje stycke betyda Eusebius och Florestan, uppdiktade namn, avsedda att personifiera den lyriska och den heroiska sidan hos Schumann själv. Å. L-y Da'vidsen, I n g v a 1 d, norsk klarinettist och flöjtist (1871—1919), utbildade som lärare i biåsinstrument vid MK i Oslo en rad goda instrumentalister. D. var soloklarinettist i Musikföreningen i Oslo, Kristiania theaters orkester och sedan 1899 i Nationaltheatrets orkester. Ären 1903—04 1062