DAVID, F. Félicien David. gick han vid denna socialt-religiösa sammanslutnings upplösning 1833 i frivillig landsflykt och tillbragte några år i Främre Asien och Afrika. Är 1835 återvände han till Paris, publicerade s. å. en samling orientaliska sånger, vilka dock icke väckte intresse. Intrycken av orientens folkmusik satte nu tydliga spår i hans musikaliska produktion, vars främsta alster är ode-symfonin Le désert (1844), som mottogs med stormande hänförelse. Detta verk kan sägas fullfölja de ansatser, som tidigare skymtat hos bl. a. Gluck och Mozart, och David blev härigenom exotismens främste företrädare i Frankrike. Karakteristisk för hans stil och följande samma linje är också operan Lalla Roukh (1862), som med sin trånande, men också enformigt sövande melodik vann livlig anklang hos publiken. Av hans övriga scenverk uppmärksammades främst La perle du Brésil (1851). — David erhöll 1867 franska statens stora pris och blev 1869 Berlioz’ efterföljare som chefsbibliotekarie vid MK:s i Paris bibliotek. Davids kompositioner följa närmast linjen från Schumann. Det melodiska elementet är hans starkaste sida, och hans melodik är gärna hållen i vek, poetisk anda med talrika inslag av orientalisk folkmelos. Det österländska draget präglar även till stor del hans yppigt praktfulla instrumentation. Verk: Operorna La perle du Brésil (1851), Herculanum (1859), Lalla Roukh (1862; Sthlm 1870), Le saphir (1865) och »mysteriet» L’Éden (1848: sila i Paris); 2 symfonier; oratoriet Moise au Sinai (1946) samt ode-symfonierna Le désert (1844) och Christophe Colomb (1848); två nonetter för biåsinstrument, Les quatre saisons (24 stråkkvintetter) o. a. kammarmusik; sånger (Les perles d’Orient), pianostycken m. m. Litt.: A. Azevedo, F. D., sa vie et son oeuvre (1863); C. Bellaigue, F. D. (i förf:s Études mu-sicales..., 1898); J. G. Prod’homme, F. D. d’après sa correspondance inédite (i Mercure musical 1907); R. Brancour, F. D. (1911). E. S-m Da'vid, Ferdinand, tysk violinist och violinpedagog (1810—73), en av 1800-talets främsta. D. studerade för bl. a. Spohr och Hauptmann i Kassel, uppträdde 1825 i Gewandthaus i Leipzig, blev därefter medlem av orkestern i Kö-nigstädtisches Theater i Berlin och uppehöll sig från 1829 i Ryssland, där han gjorde täta och framgångsrika konsertresor. Sedan Mendelssohn 1835 blivit ledare för [-Gewandthauskonserter-na,-] {+Gewandthauskonserter- na,+} kallade han D. 1836 till orkestern som konsertmästare, en befattning, som han innehade till sin död. Sin violinkonsert skrev Mendelssohn i samråd med D., som ffg. spelade den 1845. Genom Mendelssohns förmedling blev D. 1843 prof, i violinspelning vid det nygrundade MK i Leipzig. I denna befattning arbetade han outtröttligt och utövade stort inflytande på det tyska musiklivet. Han utgav äldre violinlitteratur, tog del i kritiska utgåvor av Beethovens m. fl. stora mästares verk och utgav en stor del av den klassiska violinlitteraturen för studiebruk. Till hans elever hörde Joachim och Wilhelmj. D. komponerade två symfonier, 5 violinkonserter (bl. a. en i d-moll), kammarmusik och smärre violinstycken, men de verk av hans produktion, som haft största betydelsen, torde vara följande två, vilka ännu äro i bruk: Vio-linschule och Hohe Schule des Violinspiels med Vorstudien (en utgåva av förklassiska violinstycken, dock långt ifrån originaltrogna utan försedda med stillösa kadenser och andra godtyckliga tillsatser). — LMA 1858. Litt.: J. Eckardt, F. D. und die Familie Mendelssohn (1888); W. J. von Wasielewski, Die Violine und ihre Meister (1910); Helena Nyblom, F. D. och Mendelssohn-Bartholdy’s familj (i Nordisk tidskrift 1917); A. Moser, Ge-schichte des Violinspiels (1923). En syster till D. var pianisten Luise D u 1 c k e n (1811—50), verksam i London som uppburen pianopedagog. I. S. Da'vid, Johann N e p omuk, österrikisk tonsättare (f. 189 5 30/n), en av de ledande inom den tyska kyrkomusikrö 1059 1060