DEIRO kompositionslärare, till vars elever hörde bl. a. Glinka, P. Cornelius, Kiel och A. Rubinstein. D. blev 1842 föreståndare för musikavd. inom Königliche Bibliothek i Berlin, vars samlingar han utökade och katalogiserade. Han satte bl. a. talrika verk av Orlando di Lasso i partitur och publicerade en rad tonsättningar från 1500- och 1600-talen. Ären 1842—48 red. han musiktidskr. Cäcilia. — LMA 1855. Skrifter: Theoretisch-praktische Harmonie-l,ehre (1840; 21860), Lehre vom Kontrapunkt... (1859; 21883). D. har även utg. F. W. Marpurgs Abhandlung von der Fuge ... (2 bd, 1858). S. W. Deiro [de1'-], P i e t r o, amerikansk dragspels virtuos av italiensk börd (f. omkr. 1883). D. kom tidigt till USA, där han intar en ledande ställning på sitt instrument. Han har även framträtt som tonsättare med bl. a. en konsert i E-dur för dragspel och piano. G. M. Deiters [dap-], H e r m a n n Clemens Otto, tysk musikskriftställare (1833— 1907). D. studerade juridik, filologi och pedagogik vid univ. i Bonn och steg i sin följande pedagogiska verksamhet till Ge-heimer Regierungsrat (1891). Bredvid denna verksamhet ägnade han sig åt musikforskning och -skriftställeri. Många värdefulla uppsatser av hans hand finnas i Allgemeine Musikalische Zeitung och i VJ. Han har även givit flera förträffliga karakteristiker av Brahms (bl. a. i Sammlung Musikalischer Vorträge 23—24, 1880). D:s huvudverk är emellertid översättningen av A. W. Thayers Beethovenbiografi (5 bd; 1866—1908). F. H. T. Deklamation kallas inom vokalmusiken tonsättarens behandling av en text i fråga om rytm, betoning, interpunktion och språkmelodiska tonfall. Som norm gäller att den musikaliska textklädnaden i stort sett bör taga hänsyn till dessa textens egenskaper. Problemet att förena dem med en melodisk gestaltning har genom tiderna lösts på många olika sätt. Genom hela musikhistorien kan man urskilja en linje där texten varit musikens väsentligaste och mest omedelbara utgångspunkt. Sådan »textfödd» eller logogen (C. Sachs) melodik påträffas inom såväl primitiv som i de utomeuropeiska kulturfolkens musik, har varit grundläggande för den tidigaste kyrkliga sången i Västerlandet och bildar kärnan i den gregorianska sångens rika hierarki av liturgiska sångformer. Inom senare västerländsk musik är det framför allt recitativet som — fr. o. m. monodins framträdande — representerar denna typ. Deklamationen av de prosatexter det här är fråga om betingas naturligtvis i första hand av språket. (En Monteverdis behandling av det italienska, en Lullys av det franska, en Bachs av det tyska språket.) Förutom en musikalisk överföring (och därmed stilisering) av språkmelodi och -rytm är det i regel tillika fråga om ett tolkande och förtydligande av textens affektinnehåll. — Vid tonsättandet av poetiska texter måste den musikalisk-rytmiska deklamationen taga hänsyn till diktens strofbyggnad och meter. Den under antiken förhärskande kvantitets-räknande prosodin utträngdes under sent 300-tal av den från Syrien importerade accentiska, men mycket stora delar av medeltidens enstämmiga lyrik, särskilt på franskt språkområde, förete alltjämt drag av en kvantitets-uppfattning, som gör den rytmiska tolkningen av dess melodier mycket problematisk. Huvudparten av den västerländska vokalmusiken är emellertid inte av den typ som i likhet med recitativiska former helt utgår från texten och dess deklamation. Den kommer i stället texten till mötes med en egen, självständig musikalisk lagbundenhet, vare sig denna lagbundenhet består i en symmetrisk vismässig form, som skall anpassas till flera olika textstrofer, eller exempelvis av en polyfon satsteknik, där de enskilda stämmorna följa primärt melodiska lagar. Här kan tonsättaren antingen eftersträva största möjliga balans mellan text och musik eller i första hand låta den musikaliska utformningen vara utslagsgivande, varvid texten stundom kan degraderas till en samling stavelser att sjunga melodierna på. Kompromissen mellan textens och musikens krav kan också leda till påtagliga feldeklamationer. Sådana måste dock bedömas med försiktighet. I äldre musik kan en skenbar feldeklamation bero på att den bedöms utifrån en alltför modern, tyngdpunktsbetonad rytmuppfattning (ev. framkallad av en missvisande rytmisk transkription). I många fall visar det sig också, att en »feldeklamation» hos någon av liedens och romansens största mästare kan ha ett medvetet konstnärligt syfte. Deklamation användes stundom överfört på instrumentalt område, där den närmast motsvarar ->artikulation och ->frasering. I- B-n Deklamato'rium (av lat. declamatorius, som hör till muntligt föredrag), en särskilt under 1800-talet och senare odlad konstform bestående av uppläsning (recitation) samtidigt med, ev. alternerande med instrumentalmusik. Deklamatorium bör skiljas från ->melodram, vilken även räknar med scenisk-pantomimisk framställning. I. B-n 1083 1084