DELANNOY Night (1934) o. a. körverk; 3 stråkkvartetter m. m. F. H. T. Delannoy [dolan°a'], Marcel, fransk tonsättare (f. 1898 ®/7). D. ämnade först bli arkitekt och målare men övergick till musikstudier, först på egen hand, därefter för bl. a. Gédalge vid MK i Paris. Hans egentliga vägledare blev emellertid vännen Honegger, men för att finna en egen stil studerade han inte enbart moderna tonsättare utan även gamla 1500-talsmästare som t. ex. Jannequin och sökte även kontakt med folkmusiken. Verk: Operorna Le poirier de misère (1925; Paris 1927), Philippine (Paris 1937) och Ginevra (1938; Paris 1942); baletten La pantoufle de vair (1935); Sérénade concertante för violin och orkester, en stråkkvartett E-dur, filmmusik m. m. Litt.: P. Landormy, La musique frangaise après Debussy (1943). K. R-n del Ca'mpo, Giuseppe, italiensk dirigent (f. 1890 8/4). Urspr. violoncellist har del C. erhållit sin utbildning vid MK i Parma, i vilken stad han även debuterade som dirigent 1915. Han har därefter framträtt vid de flesta ledande italienska operascenerna. G. M. del Ca'mpo, Sofia, nutida chilensk sångerska, sopran, del C., som mycket tidigt började studera vid MK i Santiago, erhöll efter några år statsstipendium för att fortsätta sin utbildning i Italien. Efter att ha debuterat i Rom och Paris återvände hon till Amerika och gjorde där vidsträckta konsertturnéer. I början av 1940-talet kom hon tills, m. dottern, Rosita Serrano, till Stockholm, där hon 1943 gav en egen konsert och flera gånger uppträdde i radio. K. R-n Delcroix [dolkroa'], Léon Charles, belgisk tonsättare (1880—1938). Efter att ha studerat för bl. a. J. Wieniawski, dTndy och T. Ysaye verkade D. som dirigent i Gent, Tournai och Bryssel. Verk: Operan Le petit Poucet (Tom Thumb; Bryssel 1913), baletten La bacchante (Gent 1912); en symfoni, flera symfoniska dikter o. a. orkesterverk; kammarmusik; orgel- och kyrkomusik; sånger. — En biogr. över J. Wieniawski (1908). Å.D. Deldevez [deldavä:'], Édouard Marie Ernest, fransk tonsättare (1817— 97), förste kapellmästare vid Stora operan i Paris 1873—77 och 1872—83 även di rigent för Concerts Conservatoires; dessutom 1874—85 ledare av orkesterklassen vid MK. Verk: Operor, baletter, orkesterverk (bl. a. 3 symfonier), kammarmusik samt kyrkliga verk m. m. — L’art du chef d’orchestre (1878), De 1’exécution d’ensemble (1888). Litt.: C. Malherbe, Notice sur D. (i Revue internationale de musicologie 1899). Å. V. del Encina [änjü:'na] el. Enzina, Juan, spansk författare och tonsättare (1468—omkr. 1534; enl. annan uppgift 1469—omkr. 1530), »det spanska dramats fader» och Spaniens mest betydande tonsättare under Ferdinands och Isabellas regeringstid. del Encina, som 1492—98 var hovdiktare och hovkompositör hos den andre hertigen av Alba och senare verkade vid påvehovet i Rom, beklädde 1509—17 befattningen som ärkediakon i Malaga och utnämndes 1519 till prior i Leon i n. v. Spanien. Under sin tjänstgöringstid hos hertigen av Alba skrev del Encina för denne fjorton ekloger i form av pastorala skådespel, vilka bl. a. innehöllo lantliga sånger, s. k. villancicos, till vilka han komponerade musiken. Såsom författare till flera s. k. autos, ett slags mysteriespel med scener ur den bibliska historien, framstår han även som en tidig representant för dessa dramatiska uppföranden i oratoriestil på spanskt område. Av dessa arbeten må nämnas julspelet Auto de la natividad och påskspeiet Auto de la pasion y muerte de Jesus. I det spanska samlingsverket Cancionero musical de los siglos XV y XVI, utg. 1496 och publicerat av F. A. Barbieri 1890, förekomma inte mindre än 68 flerstämmiga kompositioner av del Encina, som trol. varit den ursprunglige utgivaren. — del Encina skrev uteslutande icke-kyrk-lig musik och särskilt odlade han med mästerskap en genre, närbesläktad med den samtidiga italienska frottolan. Litt.: R. Mitjana, Estudios sobre algunos mü-sicos espaholes del siglo 16 (1918); J. Subirå, La musica en la casa de Alba (1927); F. Pedrell, Cancionero musical populär espanol (2 bd, 21936); J. P. Wickersham Crawford, Spanish drama before Lope de Vega (21937); G. Chase, Origins of the lyric theater in Spain (i MQ 1939); dens., J. del E.: poet and musician (i ML 1939). B. L.; G. P. Delgadillo [-diTå], Luis A., nicara-guansk tonsättai’e (f. 188 7 28/8), sitt lands främste kompositör, vars verk i stor utsträckning bygga på inhemsk folkmusik. D. har erhållit sin utbildning vid MK i Milano och har därefter verkat i Nicaragua, bl. a. som musikpedagog i huvudstaden Manaqua, och 1943—45 som lärare vid National Concer- 1087 1088