DELIU S vatory i Panama City, Panama. Han har vidare utg. musiktidskr. Armonia. Verk: Två operor, 4 operetter och en balett; orkesterverk, bl. a. Sinfonia Centroamerica (1921), Sinfonia Incaica (1927) och flera sviter; kammarmusik (bl. a. 8 stråkkvartetter), pianostycken och sånger. G. M. Delibes [dali'b], Clément Philibert L é o, fransk tonsättare (1836—91), främst känd genom sina artistiskt raffinerade och elegant melodiösa baletter Coppélia (1870) och Sylvia (1876) samt den fina, i bästa opéra-comique-stil hållna operan Le roi Va dit (1873). Delibes studerade 1848—53 vid MK i Paris, där bl. a. Adam och Benoist voro hans lärare. Från 1853 verkade han som ackompanjatör vid Théåtre Lyrique och (till 1871) som organist vid kyrkan S:t Jean et S:t Frangois i Paris. Som kompositör för scenen debuterade han 1855 i Paris med operetten Deux sous de char-bon. Fram till 1865 skrev Delibes ett stort antal liknande verk men övergick från denna tidpunkt till att komponera baletter, av vilka den första, La source (tills, m. Minkus), hade premiär på Stora operan 1866, vid vilken scen Delibes från 1865 beklädde posten som andre kormästare. Med sitt nästa verk, baletten Coppélia, ou la fille aux yeux d’émail, vars första framförande ägde rum 1870, vann han sin första stora framgång, och hans ställning befästes 1876 med Sylvia, ou la nymphe de Diane. Med dessa baletter kan Delibes i själva verket genom sin graciösa och eleganta musik sägas ha skänkt nytt liv åt dansen som självständig konstform. Delibes trädde nu tillbaka som kormästare vid operan och mottog i stället 1881 kallelsen till prof, i komposition vid MK i Paris och valdes 1884 till medlem av Académie des Beaux-Arts. Vid sidan av sina baletter skapade han sig även ett aktat namn som operakompositör med de melodiska, luftiga och läckert instru-menterade verken Le roi l’a dit (Paris 1873), Jean de Nivelle (1880) och Lakmé (1883). I den sistnämnda fullföljes den sedan F. Davids dagar inom fransk tonkonst omhuldade »exotiska» linjen. Därjämte skrev han ett antal kompositioner för dam-, resp, manskör a cappella samt 15 solosånger — bland dem den bekanta Les filles de Cadiz — i en stil som närmar sig den tyska lieden. Scenisk musik: Operorna Le roi Va dit (1873; Kungen har sagt det, Sthlm 1877), Jean de Nivelle (1880; Sthlm s. å.), Lakmé (1883; Sthlm 1890), Kassya (fullbordad av J. Massenet och framförd 1893), den »lyriska scenen» La mort d’Orphée (1878) samt nära 20 opéra-comiquer och operetter; baletterna La source (1866; tills, m. Minkus, Coppélia, ou la fille aux yeux d’émail (1870; Sthlm 1896), Sylvia, ou la nymphe de Diane (1876; Sthlm 1934) samt ett balett- Léo Delibes. divertissement till A. Adams opera Le corsaire (1867); skådespelsmusik till Le roi s’amuse (1882); alla dessa verk hade sina premiärer i Paris. övriga verk: Kantaten Alger (1856), damkörer a cap., manskörer a cap., 15 sånger etc. Litt.: E. Guiraud, Notice sur la vie et les oeuvres de L. D. (1892); O. Séré, Musiciens frangais d’aujourd’hui (21911); C. van Vechten, Back to Delibes ( i MQ 1922); H. de Curzon, L. D. Sa vie et ses oeuvres (1836—1892) (1927). E. S-m Delin, Anna Johanna Märta Eriks-dotter, sångerska, sopran (f. 1906 V4). Elev av F. Carpi i Milano debuterade D. på en konsert i Nizza och framträdde 1937 ffg. på K. teatern i Stockholm som Agatha i Friskytten. Debuten fullföljdes med Margareta i Faust och fyra år senare med Elsa i Lohengrin (1940). D., som äger en fräsch och klar stämma och säker musikalisk stilkänsla, har sedan främst verkat som konsertsångerska men även deltagit i Riksteaterns operaturnéer, bl. a. som Donna Elvira i Don Juan 1946. — D. uppbar under flera år Christine Nilssons stipendium. G.P. Delius [di/lias], Frederick, engelsk tonsättare av tysk börd (1862 20/i— 1934 10/0), vid sidan av Elgar och Vaug-han Williams Englands mest bemärkte kompositör under decennierna kring 1900. Ehuru han först tämligen sent kom att 1089 35. Musik. I 1090