DETT flera eldsvådor färdigt i slutgiltigt skick 1936 — svara Michigan Opera Co. of Detroit under C. Cianfoni och det av T. Wronski 1928 grundade Detroit Civic Opera Co. Den sistnämnda institutionen har sedan 1934 anlitat Detroit Symphony Orchestra för sina representationer. Stadens viktigaste musikorganisation är emellertid Detroit Symphony Orchestra. Grundad närmast som en amatörorkester av F. Kalsow 1872 och utökad genom W. Gales’ omorganisation av densamma 1914 har den vuxit ut till en yrkesorkester på nära 90 man, främst genom O. Gabrilovitjs insatser. Som dirigenter ha verkat Gales 1914—18, Gabrilovitj 1918—35, V. Kolar, som var andre dirigent från 1919 och förste ledare 1935—37. Sistnämnda år ställdes F. Ghione vid sidan av Kolar, ett förhållande som ägde bestånd till 1942, då verksamheten nedlades under ett spelår. Sedan 1943 har K. Kreuger stått i spetsen för orkestern. Verksamheten har sedan 1914 till en del finansierats av H. Ford. Konserter ha hållits i den 1919 invigda Orchestra Hall och i Music Hall, färdigställd 1946. Vid sidan av denna orkester verka även andra, bland vilka må framhållas Scandinavian Symphony Orchestra, som står under ledning av E. Werner. Kammarmusiken har intagit och intager alltjämt en underordnad ställning. Livligast har intresset varit för körsång, där talrika sammanslutningar årligen framträda, oftast som medverkande vid oratorieframföran-den. Äldst är Harmonie, gr. 1849, som även deltagit i operaframföranden och efter 1933 samarbetat med den s. k. Little Symphony Orchestra. Något yngre är Concordia från 1865, som mer ägnat sig åt den rena körrepertoaren men dessutom medverkat i operetter. För den klassiska oratoriekonsten svarar Detroit Orato-rio Society, tidigare föregången av Detroit Musical Society, som 1870—86 stod under F. Abels anförarskap. Mera bemärkta manskörer äro Apollo Club, stiftad omkr. 1890 av C. B. Stevens, samt Orpheus Club (dir. W. Lloyd Kemp), medan damkörerna främst representeras av Madrigal Club, från 1912 ledd av C. F. Morse. Musikundervisning, läroanstalter m. m. Detroit har ett flertal musikskolor, av vilka åtminstone tre äro av betydenhet. Äldst och störst är Detroit Conservatory of Music, gr. 1874 av J. H. Hahn. Institutionen står under statligt överinseende. Detsamma är förhållandet med Detroit Foundation Music School, gr. 1935 av Elizabeth Johnson, som även blev dess första ledare, medan Detroit Inst. of Musical Art, stiftat 1897 och reorganiserat 1916, delvis kan betraktas som en gren av verksamheten vid Wayne Univ., inom vilket en musiksektion bildades 1917. G.P. Dett, Robert Nathaniel, amerikansk tonsättare av negerhärkomst (1882— 1943), Mus. D. vid Howard Univ. i Wash ington. D:s stora intresse var utvecklandet av negrernas musik. Han utgav Dett collection of negro spirituals (4 bd, 1936) och Religions folksongs of the negro (1926). Oratoriet The ordering of Moses bygger på bibeltext och negerfolklore, och 1920 erövrade han pris vid Harvard Univ. för essäen The emancipation of negro music. D. studerade vid en rad läroanstalter i USA ss. MK i Lockport, New York, Harvard Univ. i Cambridge vid Boston och Eastman School of Music i Rochester samt för Nadia Boulanger i Paris. Från 1913 verkade D. i Hampton, Virginia, som lärare vid ett musikinst. och som ledare för en körförening där. Verk: En symfoni e-moll, Listen to the lambs, Juba dance (även för piano) o. a. orkesterverk; oratoriet The ordering of Moses (1937) o. a. körverk, i flera fall till religiös text; pianosviterna In the bottoms, Magnolia m. fl. samt sånger. F. H. T. The Dettingen Te Deum, eng., D e t-tinger Te Deum, ty., verk för soli, kör och orkester av G. F. Händel 1743, komponerat till firandet av engelsmännens seger över fransmännen vid Dettingen den 27 juni 1743. Uppförd ffg.: London den 27 nov. 1743. De'us in adiuto'rium, lat., begynnelseorden av den för alla tidegärdens matu-tingudstjänster gemensamma inlednings -versikeln. Fullständiga texten (Ps. 70:2) lyder: Deus in adiutorium meum intende/Domine ad adiu-vandum me festina, Gud, kom till min rädd-ning/Herre, skynda till min hjälp. D. har vanl. en melodiskt mycket enkel gestaltning (som lektionston) men kan på större högtidsdagar utföras i antifonal psalmodi (med ini-tium och mediatio resp, finalis i vardera halvversen). R. S. Deutsch [dåhf], Otto Erich, österrikisk konst- och musikskriftställare samt musikbibliograf (f. 1883 5/9), framför allt känd genom sina på omfattande Schu-bertstudier grundade verk, bland vilka märkas Schubert. Die Dokumente seines Lebens und Schaffens (2 bd, 1913—14; tills, m. L. Scheibler; eng. uppl. i 1 bd, 1946). Han är även en uppmärksammad kännare av musiktryck. D. studerade litteratur- och konsthistoria vid univ. i Wien och Graz, verkade därefter först som konstkritiker men övergick senare till musikstudier. Han var 1926—35 bibliotekarie vid 1115 1116