LE DEV1N DU VILLAGE och utbildningen av en engelsk national-balett har jämförts med vad S. Djagilev uträttade för den ryska baletten. Först utbildad vid en teaterskola för barn, fick de V. vid femton års ålder deltaga i en omfattande »underbarnsturné» runt England och lanserades då som en »Pavlova i miniatyr». Under åren 1914—18 fortsattes hennes sceniska träning och 1919 blev hon premiärdansös vid Covent Garden. Efter ytterligare utbildning för Espinosa och Cecchetti engagerades hon 1923 till Djagilev-baletten och deltog i dess kontinentala turnéer fram till 1926, då hon återvände till England, där hon grundade en Aca-demy of Choreographic Art, turnerade med en egen trupp och satte upp egna baletter på olika teatrar. Är 1930 instuderade de V. för Camargo Society baletten Job, som fick sin premiär 1931, s. å. som hon anställdes som konstnärlig ledare för Sadler’s Wells’ nybildade balett. Med denna ensemble har hon presenterat bl. a. följande egna kompositioner: The haunted ball-room (1931), The rake’s progress (En rucklares väg; 1935), Prometheus (1936), Checkmate (1937), The prospect before us (1940), Orpheus and Eurydice (1941) och Promenade (1943). Litt.: Ninette de Valoisi, Invitation to the ballet (1937); Profile-Ninette de V. (i Ballet annual 1948); C. W. Beaumont, Complete book of ballets (1937; suppl. 1942); A. Haskell, Ballet (1938); dens., The national ballet (1944). K. R-n Le devin du village [la davä/p dy [-vi-la/3],-] {+vi- la/3],+} fr., Byspåmannen, sångspel i 1 akt. Musik av J. J. Rousseau till egen text. Uppförd ffg.: Fontainebleau 1752; Sthlm 1758; Gbg 1783. — Huvudroller: Colin (tenor), Colette (sopran), Byspå-mannen (bas). Verket parodierades av Mme Favart i Les amours de Bastien et Bastienne. Devrient [defri/nt], E d u a r d, tysk operasångare, baryton, och musikskriftställare (1801—77), känd dramaturg. Från början verksam vid Königliche Oper i Berlin ägnade sig D., sedan han förlorat sin sångröst, åt talscenen och åt skriftställen. Skrifter: Geschichte der deutschen Schau-spielkunst (5 bd, 1848—74; D:s huvudverk), Briefe aus Paris (1840; bl. a. över Cherubini) och Meine Erinnerungen an Felix Mendelssohn-Bartholdy und seine Briefe an mich (1869; 31891). — Operalibretti, bl. a. till H. Marschners Hans Heiling. Å. D. Devrient [defri/nt], Wilhelm i ne, ->Schröder-Devrient. 1119 Dezède (Dez aides) [dazä/d], N i-c o 1 a s, fransk tonsättare (omkr. 1740— 92), på sin tid mycket uppskattad för sina omkr. 20 operor, i stilen anslutande till den äldre franska komiska operan men med tydliga intryck av italiensk operabuffa, främst i ensembler och finalsatser. Flera av hans verk tillhörde 1780-och 90-talens repertoar på Stockholms teaterscener. D. debuterade som kompositör för scenen med Monvels romantiskt-sentimentala komedi Julie (1772; Sthlm 1786). De mera kända av hans övriga verk — alla uppförda ffg. i Paris — äro L’erreur d’un moment, ou la suite de Julie (1773; Ett ögnablicks förseelse, Sthlm 1787), Les trois fermiers (1777; De ädelmodige bönderne, Sthlm 1794) och Blaise et Babet, ou la suite des trois fermiers (1783; Sthlm 1797). Litt.: F. Clément, D. (i förf:s Musiciens célè-bres, 1868). E. S-m Diabe'lli, Anton, österrikisk musikförläggare och tonsättare (1781—1858), inträdde 1818 som kompanjon i P. Cap-pis förlag i Wien, övertog firman 1824, A. D i a b e 11 i & C., och sålde den 1852 till C. A. Spina. På sitt förlag utgav D. verk av Schubert, Czerny o. a. samt av Beethoven op. 120, 33 variationer över ett tema av Anton Diabelli. Som tonsättare räknas D. som en av sin tids mest produktiva. Hans operor, mässor och kantater ha nu förgätits, medan klaververken stått sig bättre. Ä. V. Diafoni'. I. D i a f o n i a är en grekisk term för dissonans och motsatsen till symfonia (konsonans). — 2. I me-deltidsmusiken vanlig tvåstämmighet i kvart- och kvintföljder, även kallad ->organum. Termen ->discantus är trol. en latinsk översättning av diafoni men fick med tiden en annan innebörd. 3. D i a ph on i a basilica, detsamma som vår nutida term orgelpunkt, dvs. en melodistämma över en uthållen baston. Adjektivet »basilica» återgår på grek, basis, grundval, ej som felaktigt antagits på basilévs, konung, varav uttrycket »kunglig kontrapunkt». C.-A. M. Dia'ghilev ->Djagilev. Dialog (av grek. diaTogos, eg. särskiljande), en musikalisk konstform, som under 1600-talet var synnerligen vanlig och i regel bestod i, att två sångstämmor alternerade med varandra. Dialoger komponerades av flera tonsättare, 1120