DIASTEMATI bl. a. H. Schütz, men framför allt av den populäraste av alla kyrkokompositörer i Tyskland vid denna tid, A. Hammerschmidt. Hans två förnämsta dialogsamlingar, Dialogi oder Gespräche zwischen Gott und einer gläubigen Seele (2 d., 1645) och Musicalische Gespräche über die Sonntags- und Fest-Evangelia (2 d., 1655—56) fingo också en oerhörd utbredning. Tendensen till dialogisk utformning var t. o. m. så stark, att man ofta finner kända texter omarbetade för dialogiskt utförande. Så är t. ex. fallet i C. Geists Dicite pastor es, där julevan-gelietexten uppdelats på två roller, ängeln och herdarna. Att formen varit vanlig även i Sverige visa dessutom flera tryck i våra bibliotek (bl. a. av Hammerschmidt). Dialogartad och erinrande om Hammerschmidts stil är Olof Rud-beck d. ä:s enda bevarade komposition, Sorg och Klagesång... (1654). — Storslagna prov på konstfull dialog utgöra t. ex. arian med kör i Bachs Matteuspassion nr 70, Sehet Jesus hat die Hand, med körfrågorna Wohin? Wo?, och den inledande altarian i andra delen nr 36, Wo ist mein Jesus hin? med körsvaret So wollen wir mit dir ihn suchen. Även på det instrumentala området finner man en direkt motsvarighet till dialogen, ehuru den här ej är så vanlig. Ett gripande prov på instrumental dialog äga vi i Beethovens fjärde pianokonsert G-dur, sats 2. Litt.: T. Kroyer, Dialog und Echo in der alten Chormusik (i PJ 1907); A. Schering, Geschichte des Oratoriums (1911); F. Blume, Das mono-dische Prinzip in der protestantischen Kirchenmusik (1925). B. L.; C.-A. M. Diamond [da^amand], David Leo, amerikansk tonsättare (f. 1915 0/7). D. började redan 1928 sina studier vid Cle-veland Inst. of Music, var sedan elev till B. Rogers vid the Eastman School of Music, Rochester, och till Session och Boepple vid the New Musical School and Dalcroze Inst. i New York; studerade 1937 slutligen för Nadia Boulanger i Paris. S. å. belönades han med the Juilliard Publication Award för sin Psalm för orkester. Verk: Baletten Tom (1936) o. a. scenmusik samt filmmusik; 4 symfonier (1940—45), en violinkonsert (1936), en violoncellkonsert (1938) o. a. orkesterverk; Hommage ä Satie (1934), en konsert för cembalo (1937), en kammarsymfoni (1936) o. a. verk för kammar orkester; kammarmusik (bl. a. en pianokvintett med flöjt och stråktrio, 1937, en pianokvartett, 1938, 3 stråkkvartetter 1940, 41 och 46, violin- och violon-cellsonater m. m.); körverk o. a. I. S. Dia'nov, Anton Michajlovitj, rysk tonsättare (f. 1882 10/2), elev till Co-nus. D. blev 1920 dir. för en till Musorg- 1121 skijs ära grundad musikskola i Moskva. Han har huvudsakligen skrivit pianostycken, kammarmusik och sånger. M.S. Diapa'son (av grek, dia', genom, och paso'n, alla, underförstått strängar). 1. Hos antika och medeltida musikteoretiker namnet på oktavintervallet, dvs. intervall som »omfattar alla toner». 2. I engelska orglar benämningen på 8'-prin-cipal (öppen diapason). D. benämnes även där Gedackt 8' (täckt diapason). I franskt orgelbyggeri går Principal 8' stundom under benämningen D. Diapason normal [diapaså'ij nårmaTl], fr., betecknar i Frankrike dels normaltonhöjden — som av franska akad. 1859 fastställdes till 870 enkla (435 dubbla) svängningar i sekunden för ettstrukna a — dels det normgivande instrumentet, en stämpipa (vanl. oboe), diapason å b o u c h e, el. en stämgaffel, diapason å branches. ->Normalton. A. R-h Diape'nte (av grek, dia', genom, och pe'nte, fem, underförstått strängar), hos antika och medeltida musikteoretiker namnet på kvintintervallet. Diaschi'sma ->Schisma. Diastema ti' (av grek, dia'stema, mellanrum). Diastematiska äro principiellt alla notskrifter som i två dimensioner grafiskt kunna åskådliggöra en melodisk linje. Hit höra alla de arter av neumer, som uppvisa denna egenskap, samt de därur utvecklade typerna av notskrift på linjer (alltså icke tabulaturer) fram till den moderna notskriften. Närmast brukas termen diastematisk på de former av (latinsk) neumskrift, som redan före införandet av linjesystem uppvisa en strävan att grafiskt teckna den melodiska linjen och dess intervall, detta i motsats till sådana former som endast rada upp neumerna i horisontalplanet (»lineära» neumer, ibland ehuru oegentligt kallat cheironomisk notskrift). Prov på diastemati förekomma i en rad handskrifter från bl. a. Italien (Montecassino), England och Sydfrankrike. De äro alla av relativt sent datum (900—1100-talen) och skulle kunna tolkas som förbättringar av äldre lineära och alltså mindre åskådliga former och därmed som en direkt föregångare till notskrift på en eller flera linjer. Mot denna uppfattning har dock särskilt P. Wagner (med hänvisning till bl. a. orientaliska intervallnotskrifter) hävdat, att den diastematiska neumskriften skulle ha varit primär och de utslätade »lineära» typerna tec- 1122 36. Musik. I