DOMINIKANSKA REPUBLIKEN rige 1931 och 32, sista ggn även som gäst på K. teatern i Stockholm, där han uppträdde som Escamillo i Carmen. Han har gjort mycket uppskattade grammofoninsjungningar, bl. a. ur Mozarts operor. Roller (utom nämnda): Titelr. i Don Juan, Wolfram i Tannhäuser, greven i Der Kobold (S. Wagner), Figaro i Barberaren i Sevilla, titelr. i Rigoletto, Posa i Don Carlos o. a. G. P. Domina'nt, eg. den härskande, dominerande, avser i första hand överdominanten, kvinten över skalans grundton, i motsats till underdominanten. ->Sub -dominant. I de flesta tonsystem har den ton, som är belägen en kvint över grundtonen, en särskild betydelse, vilket sammanhänger med det elementära förhållande, i vilket dessa två toner stå till varandra. Tills, m. grundtonen bildar dominanttonen det (i viss mån harmoniskt betingade) skelett, kring vilket otaliga både folkliga och konstmusikaliska melodier genom tidernas lopp formats. Detta gäller såväl inom dur och moll som inom kyrkotonarterna. (Termen dominant användes ibland även i den gregorianska stilläran om reperkussionstonen). Inom Västerlandets dur/moll-tonalitet har dominant-tonika-förhållandet en utomordentlig konstruktiv betydelse, inte bara melodiskt och harmoniskt utan också ur formsynpunkt. Särskilt har detta blivit utmärkande för sonatformen, där expositionens utveckling från grundtonarten till dominanttonarten är en fundamental princip. Dominanttreklang kallas i harmoniläran den treklang, som är uppbyggd på dominanttonen. Genom dominanttonens tendens mot grundtonen och den med inledningstonen identiska treklangstersens upplösningstendens ävenså mot grundtonen blir dominanttreklangens harmoniska funktion bestämmande för tonikafunk-tionen och ger tillsammans med denna en fast tonalitet. Detta för durtonarterna naturliga förhållande har på ett avgörande sätt påverkat även molltonarten och f. ö. hela utvecklingen från kyrkotonerna till dur och moll. Dominanttreklangen är alltså normalt en durtreklang (D +1, ex. g-h-d i både C-dur och c-moll). I moll uppträder även en molldominant (°D g-b-d i c-moll). Dominanttreklangerna kunna ersättas med ställföreträdande klanger eller förstärkas genom dissonanta tilläggstoner fsom kunna betraktas som ursprungligen sub-dominantiska inslag. Vanligast är d o m i-nantseptimackordet (betecknas oftast D 7), g-h-d-f i C-dur och c-moll. Lagras ytterligare en ters på denna klang erhålles ett dominantnonackord (D 9 el. D 9 >), g-h-d-f-a el. g-h-d-f-ass i C-dur och c-moll. Dominantisk verkan har även den harmoniskt svårförklarliga ackordbildningen d-f-h (i C-dur 1161 och c-moll), vilken uppträder långt tidigare än det fyrtoniga D 7-ackordet. I moderna analyssystem brukar detta ackord en smula missvisande betecknas som »dominantseptimackord utan grundton» (D 7) och kallas ibland »svag dominant». En annan mycket vanlig klangbildning »utan grundton» är staplingen av små terser, t. ex. h-d-f-ass, där det dominantiska och det sub-dominantiska inslaget tycks balansera varandra så att man endast av det musikaliska sammanhanget kan avgöra ackordets funktion. I regel fungerar och betecknas det dock som D 9. De sålunda av dominanttreklangen deriverade klangbildningarna kallas stundom »karakteristiska dissonanser». Jämförande art.: Funktionslära, Harmonilära. I. B-n Do'mine, la'bia mea apeTies, lat., begynnelseorden av matutinens inlednings-invokation före Deus in adiutorium. Fullständiga texten (Ps. 51:17) lyder: Do-mine, labia mea aperies/Ut os meum annuntiabit laudem tuam, Herre, upplåt mina läppar, så att min mun kan förkunna ditt lov. Den musikaliska klädnaden har recitationens enkla uppbyggnad med en tubaton (c) och ett sekundfall (h) på den betonade tredje stavelsen från slutet (i andra halvversen på den näst sista). R.S. Dominikanska republiken (Repüblica Dominicana, även kallad San(to) Domingo), som upptager den östra, större delen av ön Haiti i Västindien (nära 2 mill. inv. 1944; därav 66 % halvblod, främst mu-latter, 14 % vita och 20 % negrer), har kallats »ursprungsorten för Nya världens musik». Redan 1494 sjöngs där den första mässan, och den förste musiker i modern mening, som blivit född på västra halvklotet, anses vara C. de Lierens, organist i katedralen i San Domingo (invigd 1512). Det spanska inflytandet över ö. Haitis musikliv, först genom kyrkan, senare genom importen av spanska danser och spridandet av gitarren, varade ända in på 1800-talet, då med Juan Bautista Alfonseca (1810—75), »den dominikanska musikens fader», folkliga motiv började användas i konstmusiken. Även folkmusiken härstammar dock från den spanska kolonisationstiden (först 1865 upphörde Spaniens politiska inflytande), men både den ursprungliga indianska och särskilt den med negrerna importerade musiken ha lämnat sina bidrag till folkmusiken. Trots att folkmusiken äger en sådan biandkaraktär, har en livskraftig, nationell stil kunnat utveckla sig. 1162