DRAGOIU Litt.: M. Neuhaus, A. D. (i StM 1913; med verkfört.). E. S-m Dragoiu [dragå^'], Sabin, rumänsk tonsättare (f. 1894 19/0), blev 1938 dir. för MK i Timisoara i Banatet, Rumänien. D„ som bedrivit studier vid bl. a. MK i Jassy och Prag (Praha), komposition för No-våk, har i sina verk ofta använt element från den rumänska och transsylvanska folkmusiken. Verk: Två operor; Divertissement rustique o. a. orkesterverk; kammarmusik (bl. a. en stråkkvartett); körverk (bl. a. flera mässor); pianostycken och sånger. M. E. Dragone'tte, J e s s i c a, amerikansk sångerska av engelsk börd. D. började som operett- och revyartist men övergick 1926 till radion, där hennes framgångar 1935 gjorde henne till USA:s »radiofavorit». Hon lämnade sin radiobana 1937 och har därefter företagit uppmärksammade turnéer genom USA. G.P. Dragone'tti, Domenico, italiensk kontrabas virtuos (1763—1846), vilkens behärskning av sitt instrument, trots att han var så gott som autodidakt, lär ha varit utan jämförelse. Efter anställning vid Markuskyrkan i Venedig kom D. 1794 till London, där han som kon-sertgivare gjorde stor succé och genast anställdes vid King’s Theatre. Han gjorde från London åtskilliga konsertresor till Italien och Wien, där han spelade för bl. a. Beethoven. D. ägde en stor samling gamla instrument, partitur m. m., vilken efter hans död tillföll British Museum i London. — Bland D:s kompositioner märkas konserter och sonater för kontrabas med orkester och med piano. Litt.: F. Caffi, Vita di D. D. (1846); F. War-necke, Der Kontrabass (1911). I. S. Dragspel, dragharmonik a, handklaver (fr. accordéon, eng. accordion, ty. Ziehharmonika, Akkordion), portativt instrument av harmoniumtyp, bestående av en mångveckad läderbälg, i vars änd-plattor genomslående metalltungor äro fästade. Dessa tungor kopplas in genom tryckknappar. Instrumentet uppfanns redan på 1820-talet och har fått vidsträckt utbredning som folkinstrument. Det första dragspelet, Han d-Ä o 1 i n e, uppfanns av tysken F. Buschmann 1822, år 1829 kom en förbättring, Akkordion, av österrikaren C. Demian, och 1829 uppfann engelsmannen C. Wheatstone en ->-C oncertina. De tidigare, mera primitiva typerna med en dast en rad knappar på diskantsidan och ett fåtal ackompanjemangsackord på bassidan ha nu utvecklats till ett stort, 5-radigt instrument med kromatisk diskanitskala genom 5 oktaver och med ända till 120 bastangenter, som dels ge en kromatisk »grundbas» och dels i kvintcirkel ordnade fyrstämmiga dur-, moll,- do-minantseptim- och förminskade septimackord. Dessa moderna dragspel äro också liktoniga, dvs. ge samma ton vid bälgens hoptryckning och utdragning. En argentinsk variant, b a n-d o n e o n, är helkromatisk och saknar ackordkombinationer. På senare tid tillverkas även dragspel med pianoklaviatur i diskanten i stället för tryckknappar. Dragspelet inkom till Norden på 1850-talet och blev snart populärt bland allmogen, där det utträngde andra instrument för visackompanjemang. De stora konsertinstrumenten ha emellertid befrämjat solospelet, som genom »mästerskapstävlingar» o. d. utvecklats mot allt större teknisk skicklighet. Repertoaren står dock på en ganska låg nivå. Det största namnet bland dragspelare är italienaren P. ->-Frosini. Av framstående nordiska dragspelare må nämnas svenskarna Erik Frank, Sven Hylén, Olle Johnny, Carl Jularbo, Ragnar Sundquist, Andrew Walter och Gösta Westerlund, finnen Viljo Vesterinen och norrmannen Toralf Tollefsen. Tillverkningen av dragspel har tidigare varit koncentrerad till Tyskland (Magdeburg, Hohnerfabrikerna i Trossingen) men på senare tid ha Italien och Amerika tagit upp konkurrensen. Ett stort svenskt företag i branschen är A. Hagströms dragspelsfabrik i Älvdalen. Å.L-y Dragtrumpet ->Trumpet. Drake, Erik, musikpedagog och tonsättare (1788—1870), under flera decennier knuten till MK i Stockholm, där han utövade stort inflytande, särskilt i egenskap av lärare i musikens teori (harmoni och komposition) 1826—59 (från 1830 ord. med prof:s titel) och utmärkt läroboksförfattare. Hans Elementar cours i harmoniläran (1839—40) blev sedermera mönstret för bl. a. Bergensons harmonilära, och i alla musikaliska frågor tillmättes hans omdöme, grundat på gedigna insikter, stort värde. År 1822 LMA (AssMa 1818) blev Drake 1834 även dir. för MK, 1841 Kungl. Musikaliska akademiens sekr. samt 1849 dess bibliotekarie. Från alla dessa tjänster erhöll han avsked 1860. Drake studerade i Uppsala och stod där kretsen kring Leonard Rääf nära. Han bedrev därefter musikstudier för Schwenke och Eggert; 1179 1180