DRIGO Licht kommt (1947) samt Sinfonia Sacra för 6-st. kör a cap. (1948). G.M. Dri'go, Riccar d o, italiensk tonsättare och dirigent (1846—1930), främst känd för sina baletter, bland dem Harle-kins millioner (komponerad i Petersburg; Khmn 1906; Hfors 1928) med den ofta spelade valsserenaden. D. debuterade som tonsättare med en mässa 1864, anställdes 1878 som kapellmästare vid Kejserliga operan i Petersburg för den italienska repertoaren och blev 1886 dir. och dirigent för baletten. Han återvände 1917 till sin födelsestad Padua. Verk (utom nämnda): Baletter ss. La forét enchantée, Il talismano (1889), La flute magique (1891) och La perle merveilleuse (1894; samtliga i Petersburg), salongsstycken för piano m. m. Litt.: S. Travaglia, R. D. L’uomo e 1’artista (1929; med verkfört.). G. M. Drill (ty. Triller, it. trillo, fr. trille, äldre former cadence, tremblement, eng. trill, äldre form shake), ett av de viktigaste musikaliska ornamenten, omfattande sådan utsmyckning där en tons tidsvärde helt el. delvis utfylles av en snabb rörelse fram och tillbaka mellan tonen och närmast högre belägna ton (hel- el. halvton, beroende på läget i tonarten och det musikaliska sammanhanget, förtydligas i regel med förtecken el. åter-ställningstecken över drillbeteckningen). I modern noteringspraxis angives drill vanligen med förkortningen tr. över nothuvudet, ev. följt av en tecknad vågrörelse. Äldre former. Drillen, som har rötter i den äldre di-minueringspraxisen, uppträder från 1500-talet och framåt främst som en ornamental upplösning av förhållningsspänningen i kadenser (varav det franska namnet cadence): Notex. 1. Dessa drillar, som till en början (1500-tal och tidigt 1600-tal) i regel voro helt utskrivna, gingo i Italien under namnen g r o p p o, r i-b a 11 u t a, medan trillo vid samma tid vanl. betecknade ett utskrivet, accelererat ->tremolo. Drillens innebörd av upprepad dissonansupplösning, en serie av appoggiaturer uppifrån, betonas oupphörligen av äldre skriftställare ända fram till C. P. E. Bach, som påpekar att drillens charm och innebörd ligger i dess karaktär av ideligen upprepade förhållningar. Så gott som samtliga skriftställare under 1500—1700-talen äro också eniga om, att drillen skall börja på den övre tonen. Fr. o. m. 1600-talet tecknas drillen med någon av följande symboler: Notex. 2. Vissa författare förorda dessutom ett betonande eller kvarhållande av den första för-hållningstonen (tremblement appuyé). En under första hälften av 1700-talet viktig form är den av bl. a. F. Couperin beskrivna drillen med »point d’arést» (3): Ur F. Couperin, L’art de toucher le clavecin ... 1717. Särskilda tecken för vissa avvikelser från den normala början på en drill voro brukliga under 1600- och början av 1700-talet (t. ex. hos J. S. Bach): Notex. 3. 1191 1192