DUBBELGREPP Droucker [dro'-], Sandra, norsk pianist av rysk börd (1876—1944), från 1890-talets mitt en av de mera framstående bland Europas kvinnliga pianister med anmärkningsvärt klai' teknik och besjälat föredrag. D., som studerade för A. Rubinstein, undervisade från 1904 vid bl. a. Sternsches Konserva-torium i Berlin, flyttade därefter till Planegg vid München men återvände 1926 till Berlin. Från 1938 levde hon i Oslo som norsk medborgare. Hon var en högt skattad pedagog och föredragshållare i musikaliska ämnen. — G. 1910—18 m. pianisten Gottfried Galston. H. K. Drouet [droe/], Louis Frangois Phi-lippe, fransk flöjtist (1792—1873), känd som framstående virtuos, konserterade på åtskilliga platser i Europa, bl. a. i Stockholm 1821. Åren 1807—10 var D. flöjtlärare hos konungen av Holland och blev 1811 soloflöjtist hos Napoleon. Efter dennes fall bosatte han sig i England och bedrev 1815—19 flöjttillverkning i London. Från 1836 var han hovmusikdir. i Co-burg, där han stannade till 1854. — D. har skrivit omkr. 150 verk för flöjt, däribland 10 konserter. Å. L-y Druelaeus [droelä/os], Christian, dansk präst från mitten av 1600-talet, levde i Kellinghusen, Holstein, och utgav 1641 några tillf ällighetskompositioner samt Psalmodiae Davidico ecclesiasticae (1650). Sch. Druffs är en variant av polka och dansas i 4/4-takt. Dansen, som även benämnes ju dika, förekommer i folkdansläroböcker sedan 1898. Med s. k. d r u f f s-s t e g avser man härvid långa sammanbundna polkasteg. M. R-g D. s., förk. för dal ->segno. D. S., förk. för ->De svenske. DualFsm, ett musikteoretiskt betraktelsesätt, som tolkar dur- och molltreklangerna som varandras polära motsatser. (Durtreklangen c-e-g motsvaras av den polära molltreklangen c-ass-f, alltså stor ters + ren kvint nedåt.) Detta dualistiska förklaringssätt av förhållandet mellan dur och moll uppträder tidigast hos Zarlino (1588) och återfinnes hos bl. a. Rameau men fick inte några konsekvenser för den teoretiska och didaktiska harmonilärans utformning förrän på 1800-talet med H. von Oettingen och framför allt H. Riemann, vilken lade dualismen till grund för sitt system för harmonisk analys. Riemanns utformning har senare bli vit utsatt för kritik, enär de akustiska förutsättningar han velat tillerkänna dualismen visat sig vara felaktiga. Litt.: A. von Oettingen, Harmoniesystem in dualer Entwicklung (1866, 21913 med titeln Das duale Harmoniesystem; eng. uppl. s. å.); H. Riemann, Skizze einer neuen Methode der Harmonielehre (1880; 21887 med titeln Handbuch der Harmonielehre; 81920); dens., Das Problem des harmonischen Dualismus (1905); S. Karg-Elert, Polaristische Klang- und Tonalitätslehre (1931); O. Ortmann, The fallacy of harmonic dualism (i MQ 1924). — Betr, övrig litt. se under Harmonilära. I. B-n Dubbel-♭ ->Förtecken. Dubbeldrill ->Drill. Dubbelflöjt, en vanl. 8' orgelstämma av trä med dubbla labier, riktade åt var sitt håll. D., som kan vara öppen el. täckt, har medel-vid mensur och brett labium med relativt hög uppskärning. Tonen är ljusare än hos den vanliga flöjten men rund och fyllig. B. W. Dubbelflöjter, gemensam beteckning för träblåsinstrument med två kombinerade ljudrör men gemensamt munstycke. D. äro av urgammalt ursprung och finnas i de flesta kulturer. I Europa hade de sin huvudsakliga användning från 1500-talet till mitten av 1800-talet men finnas ännu kvar i sydslaviska områden. Antingen användes det ena ljudröret endast som bordun (säckpipa) eller också ernås en verklig tvåstämmighet därigenom att de grip-hål, som ligga mitt för varandra på de båda rören, bilda ett tersintervall (ackordflöjt, dubbelklarinett). Det ena röret kan även tillhöra ett annat register, varigenom ekoeffekter kunna frambringas (engelska dubbelblockflöjter från 1600-talet; vissa typer av dubbelaulos). Ä. L-y Dubbelfuga ->Fuga. Dubbelgrepp, två- el. flerstämmigt spel på stråkinstrument, ackordiskt el. polyfont. Dubbelgrepp voro särskilt tacksamma att utföra på gambainstrumenten och förekomma ymnigt i all litteratur för viola da gamba. På violinens område var polyfont spel framför allt omhuldat i Tyskland under hela 1600-talet och fram till J. S. Bachs berömda solosonater och -sviter. I modern tid har man livligt diskuterat i vad mån detta polyfona violinspel kan ha möjliggjorts el. underlättats av en äldre typ av stråke i förening med en flackare skärning av stallet. I nyare virtuos violinlitteratur ha dubbelgrepp regelbundet tagits i bruk, framför allt på två strängar t. ex. i form av ters-, sext- och 1197 1198