DUC ASSE Henrik Due. Mary Barratt Due. ment, och Glossarium ad scriptores medias et infimae graecitatis... (2 bd, 1688; 1889), innehållande förklaringar av tekniska termer i den grekiska musiken. Du C:s verk utmärka sig för en för tiden ovanlig historisk kritik. Litt.: H. Hardouin, Essai sur la vie et les ouvrages de D. (1849). L S. Ducasse ->Roger-Ducasse. Du'cis el. Duch, Benedictus, även kallad Benedikt H e r z o g el. H e r-t o g h s, flamländsk tonsättare (omkr. 1480—1544), verksam som organist i Notre-Damekyrkan i Antwerpen 1514— 16 och i Chapel Royal i London 1516—18; från 1535 protestantisk präst i Schalk-stetten vid Ulm. D., vars kompositioner voro hållna i en för samtiden föråldrad, något kärv och kantig kör-stil med tydliga anknytningar till Heinrich Isaac, har intill senare tid gällt som en jämförelsevis produktiv tonsättare. Genom W. Barclay Squires och D. Barthas undersökningar (1912 resp. 1930) har emellertid framkommit, att övervägande delen av D:s verk måste tillskrivas hans landsman Benedictus A p p e n-z e 11 er el. Appenzelders (omkr. 1500— efter 1551), som var elev av Josquin des Prez och verkade som körledare i Bryssel. På D. komma med säkerhet endast 12 motetter samt 15 tyska körsånger, hållna i knappaste form. Av D:s verk ha 10 motetter publicerats i nytr. av J. Wolf i DDT 34 medan två körsånger utg. i facsimile av M. Nijhoff 1925. Litt.: W. Barclay Squire, Who was »Benedictus»? (i SIMG 1911/12); F. Spitta, B. D. (i Monatsschrift für Gottesdienst und kirchliche Kunst 1913); D. Bartha, B. D. und Appenzeller (diss. 1930). G.P. Du'ctia (av lat. du'ctus, sammanhang), en under 1200-talet odlad dansartad instrumentalform, som finnes beskriven hos teoretikern J. de Grocheo omkr. år 1300 (nytr. i SIMG 1899/1900). »Ductia vero est cantilena levis et velox in ascensu et descensu». Enl. Grocheo är d. närbesläktad med stantipes men är kortare än denna och omfattar i regel blott 3, sällan 4 »puncta». Prov på d. återfinnas i flera äldre saml., ehuru de där icke angivits med detta namn. Jämförande art.: Estampie, Stantipes. Litt.: Se under Estampie och Stantipes. I. B-n Duda [do'-], po., ry. dudka, rum. dutka, ->säckpipa. Tidigare har d. betecknat en primitiv slavisk dubbelskalmeja med gemensamt munstycke och tre grepphål på vardera ljudröret. D-F■ Dudelsack [do:'-] ->Säckpipa. Dudka ->Duda. Du'e, Alf, norsk sångare, bas, och musikskriftställare (f. 1886 10/8), har efter studier för H. Gudehus och R. Müller framträtt som konsert- och operasångare i Skandinavien och Tyskland. D. har i en följd av år varit sånglärare i Oslo, var red. för tidskr. Musik 1925 och med-arb. i olika tidn. och tidskr. Han har även skrivit musikaliska hörspel för radio. Ö. G. Du'e, Henrik Adam, norsk violinist (f. 1891 lö/4). D. har studerat för bl. a. Mitnitzky, M. P. Marsick och Arvesen och debuterade i Oslo 1913. Han har utg. Hvad enhver fiolinspiller bör vite (1928). D. är sedan 1916 g. m. pianisten Mary Louise Bar ratt (f. 1888 °/4). Elev av Sgambati och Grainger debuterade hon 1906 i Oslo och har därefter tills, m. sin make konserterat runt om i Europa, svensk radio ffg. 1933. Hon spelar särskilt Bach men även gärna yngre norska tonsättare. Hon har utg. Norsk pianoskole (1931; tills, m. E. Alnaes). — Paret Due grundade 1927 Barratt Dues m u-sikinst. i Oslo med undervisning i piano, violin, violoncell, altviolin, sång och musikteoretiska ämnen. Duesberg-Barano'wski [du:'s-], Anna Susanna Norberta Nora, svensk violinist av österrikisk börd (f. 1895 24/7), sedan 1920 bosatt i Sverige, där hon företagit konsertturnéer, ofta tills, m. sin make, och som solist uppträtt i de mera betydande orkester 1203 1204