DUG AZON Paul Dukas. ten till en folkmelodi från Västmanland, som upptecknats av Rosa Vretman, och lät framföra den ffg. offentligt vid en »aftonunderhållning» i Stockholm den 18 nov. 1844. Sången trycktes först av J. N. Ahlström och P. C. Boman i Valda svenska folksånger... (1845), vilket föranledde Dybeck att påpeka (i Runa 1845), att »de högst medelmåttiga orden» voro ett tillfällighetsverk och icke avsedda att utgivas i tryck. Han tog emellertid in sången i Svenska visor (1847—48), eftersom den blivit vida spridd; Dybecks uppteckning, harmoniserad av L. Höijer, avviker dock från Ahlströms version. Under titeln »Sång till Norden» blev Du gamla, du fri(sk)a ofta framförd som slutnummer på Dybecks konserter, varvid den föredrogs som solo med kör (i omkvädet). Ursprungligen hette det i första versen »du friska», vilket dock av Dybeck omkr. 1858 ändrades till »du fria». Sin karaktär av patriotisk hymn fick Du gamla, du fria omkr. sekelskiftet, men den har icke officiellt antagits som Sveriges nationalsång. Kungl. Musikaliska akademien har (1942) rekommenderat den rytmisering och har-monisering av folksången, som användes av 1207 Radiotjänst. — Till melodin kunna varianter påvisas, förutom i Sverige, i Finland och Tyskland. Litt.: T. Norlind, Studier i svensk folklore (1911); N. Dencker, »Du gamla, du frias» melodi (i Musikkultur 1929); C. Mangård, R. Dybeck ... (1937); W. Fürstenberg, Du gamla, du fria (i Nordisk tidskr. för vetenskap, konst och industri 1939). Å.V. Dugazon [dygazå'ij], Louise Rosalie, f. L e f è v r e, fransk sångerska, sopran (1755—1821). D. började sin teaterbana 1767 som balettdansös vid Comédie Itali-enne i Paris och debuterade 1774 som sångerska. Hon uppträdde sedan på flera Parisscener (Opéra-Comique 1801—06) och förvärvade en sådan popularitet, särskilt i sångspelet, att hennes rollfack i Frankrike alltjämt bär hennes namn, »jeune D.» för yngre och »mère D.» för äldre rolltyper. G. P. Duiffopruggar ->Tieffenbrucker. Dukas [dyka'], Paul, fransk tonsättare, musikkritiker och -pedagog (f. 1865 1/io i Paris, d. 1935 17/s där), intar i Frankrikes musikhistoria från senare tid en rangplats ss. en av dess noblaste och märkligaste personligheter. Hans musikaliska alstring, sorgfälligt sovrad och avvägd, är kvantitativt inte särskilt omfattande men rymmer i gengäld så gott som enbart kvalitativt högtstående verk, utpräglade i en individuell stil som i grunden anknyter till klassiska traditioner. Vid sexton års ålder (1882) blev Dukas elev vid MK i Paris till bl. a. T. Dubois och Gui-raud. År 1888 erövrade han andra Rompriset för en kantat, Velléda, men då han i ny tävlan året därpå inte fick högsta belöningen för sin lyriska scen Sémélé, gav han upp striden, lämnade konservatoriet och bestämde sig för att på egen hand fullborda »sin andliga uppfostran». En strängare disciplin kunde han knappast ha ålagt sig. Han tog nämligen sin konst ytterst allvarligt, och hans självkritik var betydligt mera utvecklad än hans ärelystnad. Att hans samlade produktion fått så begränsat omfång beror därpå att han dömde vissa av sina arbeten alltför hårt för att vilja offentliggöra dem. Så blev fallet med bl. a. en uvertyr till Shakespeares Kung Lear (1883) och en till Goe-thes Götz von Berlichingen (1884). En tredje uvertyr, till Corneilles Polyeucte, blev däremot publicerad och uppfördes 1892. Med en symfoni i C-dur uppförd 1897 dokumenterade Dukas 1208