DULCKEN tillfullo både sin uttryckskraft och sin behärskning av den klassiska formen. Efter att året därpå ha vunnit publikens stora bevågenhet med orkesterstycket L’apprenti sortier (Trollkarlens lärling) komponerade han 1899—1900 en pianosonat i ess-moll, vilken liksom hans Variations, interlude et finale sur un thème de J.-Ph. Rameau hör till den franska klaverlit-teraturens monumentala nummer. Dukas’ yppersta verk är emellertid tonsättningen av Maeterlincks Ariane et Barbe-bleue, som hade premiär på Opéra-Comique 1907 och som alltjämt räknas för den bästa franska operan efter Debussys Pelléas et Mélisande. Ehuru inte så fin i stämväven eller så rik på nyanser som nämnda mästerverk tål den dock vid jämförelsen, eftersom Dukas varit helt personlig i behandlingen av sitt stoff. Nära vän till såväl Debussy som dTndy lyckades han i sin stil hålla en självständig linje mellan dessa båda antipoder. Dukas, som 1909 blev prof, vid MK i Paris och senare lärare vid École Normale de Musique, rev. flera nr av saml.-utgåvan av J. P. Rameaus verk samt en del kompositioner av F. Couperin d. y. I samarbete med C. Saint-Saens slutförde han till 1895 den opera, Frédé-gonde, som hans lärare Guiraud vid sin bortgång lämnat ofullbordad. — Dukas verkade även som kritiker i flera år, bl. a. i Courrier musical och Chroniques des arts. En saml.-volym med hans artiklar och essäer, Les écrits de P. D. sur la musique, utkom 1948 (med verkfört.). — LMA 1921. Verk: Operan Ariane et Barbe-bleue (M. Maeterlinck; Paris 1907) och baletten La Péri (Paris 1912; även som symfonisk svit). — För orkester: en symfoni C-dur (1896; 1897), uvertyren Polyeucte (1892) och L’apprenti sortier (Trollkarlens lärling), scherzo (1897). Övriga verk: Pianostycken: Sonat ess-moll (1900), Variations, interlude et finale sur un thème de J.-Ph. Rameau (1902), Prélude élé-giaque sur le nom de J. Haydn (1909) och La plainte au loin du faune (1920). — Villanelle för horn och piano (1906) samt Vocalise (1909) och Sonnet de Ronsard (1924) för sång och piano. Litt.: G. Samazeuilh, Un musicien frangais. P. D. (1913; 21936 med titeln P. D. Musicien frangais 1865—1935); V. dTndy, Emmanuel Cha-brier et P. D.... (1920); O. Séré, Musiciens fran$ais d’aujourd’hui (21921); I. Schwerké, P. D.... (i MQ 1928); A. Cortot, La musique fran-Qaise de piano 1 (1931); R. Dumesnil, Portraits de musiciens frangais (1938); P. Lalo, De Rameau å Ravel. Portraits et souvenirs (1947); G. Samazeuilh, Musiciens de mon temps. Cro-niques et souvenirs (1947); G. Favre, P. D. (1948). — Spec.-nr av RM 1936. K.R-n DukeTsky, Vladimir, pseud. Ver-n o n Duke, amerikansk tonsättare av rysk börd (f. 1903 lo/io), har framträtt 1209 med saväl konstnärligt högtsyftande som populär musik, den senare ofta för filmen och under pseudonym. D. har studerat vid MK i Kiev för bl. a. Glière. Han lämnade Ryssland 1920, vistades först i Turkiet och senare i Paris och London samt flyttade 1929 till USA. Under vistelsen i Paris skrev D. på Dja-gilevs beställning baletten Zephyr and Flora (1925). Verk (utom nämnda): Operan Demoiselle Pay-sanne (1928), operetten Yvonne (London 1926), baletterna Public gardens (1935) och Field day (1936, byggd på musik av J. Field) samt filmmusik (bl. a. en rad populära sånger); två symfonier, nr 1 F-dur (1928) och nr 2 Dess-dur (1929), en pianokonsert (1924), en violinkonsert (1942) och en violoncellkonsert (1943); kammarmusik; oratoriet The end of St. Petersburg (1937) o. a. körverk m. m. F. H. T.; G. M. Dukstulsky, Roman, svensk violon-cellist av rysk börd (f. 1901). D. har studerat för bl. a. J. Klengel i Leipzig, var solovioloncellist i Konsertföreningen i Stockholm 1921—24 och därefter verksam i Sverige som solist och orkestermusiker till 1936, då han lär ha utvandrat till Kina. G. B. Dulcia'n (d o 1 c a n, d o 1 c i a n el. d u 1-z i a n, av lat. du'lcis, mild). 1. Under 15—1700-talen vanlig benämning för ->fagott. 2. En vanl. cylindrisk, halvtäckt rörstämma i orgeln av 16' el. 8' tonhöjd med mild klang. Dulcia'na, Labial-Dulcian, en stråkstämma i orgeln med trång mensur, smalt labium med låg uppskärning och en pipkropp, som är omvänt konisk. D. är svagt intonerad och har en milt strykande klang. Tonhöjden är vanligen 8' eller 4'. B.W. DuTcimer ->Hackbräde. Dulcito'ne, ett celestaliknande (->Ce-lesta) instrument med stämgafflar som ljudalstrare i stället för metallplattor. Dess föregångare, liksom Mustels Typophon e (1865) och Fischers ->a d i a-fon (1882), är engelsmannen C. Claggets år 1788 patenterade A i u t o n. D. F. Dulcken, Luise, ->David, F. 1210