DU PUY Skrifter: L’art du chant (1846; flera uppl.; ty. övers. 1846), La mélodie, études complémen-taires vocales et dramatiques de Vart du chant (1873), Souvenirs d’un chanteur (1880), Récréa-tions du mon grand åge (2 bd). Litt.: A. A. Elwart, D. Sa vie artistique ... (1838); F. Jahyer, D. (i Paris-Théåtre 1874, nr 39). D:s dotter Caroline (1832—75), g. 1856 m. pianisten A. van den Heuvel, var en framstående sångerska, som 1850—58 uppträdde på olika scener i Paris. D-d Dupuis [dypyi'], Albert, belgisk tonsättare (f. 1877 U3). Elev av bl. a. dTndy (komposition) och Guilmant (orgel) vid Schola Cantorum i Paris blev D. 1908 dir. för MK i Verviers. Verk: Operor, bl. a. Jean-Michel (Brüssel 1903), Martille (Brüssel 1906), Fidelaine (Liége 1911), La chanson d’Halewyn (Brüssel 1913), La passion (Monte Carlo 1916), La victoire (Brüssel 1923) samt det bibliska dramat La captivité de Babylone; en symfoni, konserter för violin, för violoncell, för piano och för horn samt andra orkesterverk; kammarmusik; körverk, pianostycken och sånger m. m. G. M. Du Puy el. Dupuy [dypyi'], Jean Baptiste Edouard Louis Camille, svensk violinist, sångare (baryton), dirigent och tonsättare av utländsk härkomst (omkr. 1770—1822 3/4). Som tonsättare — med verk inom de flesta av musikens områden — representerade Du Puy en fransk smakriktning, vilken väckte kritik hos den tyska skolans anhängare. Bäst kom hans behagliga, lättflytande melodier till sin rätt i sällskapsvisor, som han föredrog i Par Bricole; inom detta sällskap ivrade han även för den flerstämmiga sången. I övrigt vann hans sångspel Ungdom og Galskab (Khmn 1806; Ungdom och dårskap, Sthlm 1814) samt tillfällighetsverket Föreningen (Sthlm 1815) en viss framgång. — Som violinist representerade Du Puy den briljanta stilen. Du Puy ägde en röst av säregen tjuskraft, närmast en hög baryton, som han förstod att ställa i den dramatiska aktionens tjänst. Som en genial prestation synes man ha uppfattat Du Puys gestaltning av Don Juan i Köpenhamn 1807 (Stockholm 1813); denna roll lät honom utveckla en elegans och kall spiritualitet, som har givit världen nyckeln till Du Puy som människa och konstnär. 1221 Edouard Du Puy. Målning av S. Welander. (Svenska Porträttarkivet, Nationalmuseum.) Du Puys nationalitet är omtvistad. Enl. en uppgift skulle han vara son till gruvägaren Pierre Henri de Meuron och dennes tjänarinna Dupuis, men det är möjligt att han var son till prins Heinrich av Preussen i Rheinsberg. Hos denne verkade han, efter studier i Paris för Dussek och F. Chabran, åren 1786—92, från 1789 som konsertmästare; företog därefter konsertresor och kom 1793 till Stockholm, där han s. å. anställdes som tredje och 1796 andre konsertmästare vid K. hovkapellet. — Kort efter en lovande debut på scenen som Blinval i Den unge arrestanten (1799) måste han emellertid lämna landet till följd av en politisk episod (skildrad av B. von Beskow i dennes Lefnadsminnen). Du Puy begav sig till Köpenhamn och blev där som sångare och andre konsertmästare vid Det kgl. Teater (1802) inom kort publikens gunstling. På grund av en intim förbindelse med prinsessan Charlotte Frederikke, som var Du Puys elev, blev han dock 1809 utvisad. Han återvände 1810 till Stockholm och blev 1812 kapellmästare och sångare vid K. teatern; knöt till kapellet 1816 en orkesterskola för stråkinstrument. — LMA 1795. Prof:s titel 1814. Verk: Operan Björn Jernsida (1817; ofullb.); melodramen Jenny Mortimer (Sthlm 1817); sångspel: Ungdom og Galskab (Khmn 1806; Ungdom och dårskap, Sthlm 1814), Föreningen (Sthlm 1815), Agander och Pagander (Sthlm 1818), Balder (Sthlm 1819) och Felicie, eller 1222