DUPLUM med samma stämning kombinerats, t. ex. althorn och kornett el. baryton och basun. Talrika konstruktionsförsök av detta slag gjordes i mitten av 1800-talet, alla dock utan bestående värde. Ä. L-y Du'plum (av lat. duplus, tvåfaldig, dubbel), i äldre flerstämmighet (före ca 1200) namnet på den över den givna gregorianska ténormelodin fogade stämman. I 1200-talets motett erhöll stämman namnet ->motetus. Jämförande art.: Organum. I. B-n Dupont [dypå'ij], Gabriel, fransk tonsättare (1878—1914). D., som utbildades vid MK i Paris av bl. a. Widor och där erhöll andra Rompriset 1901, vann 1904 ett pris i Italien med tvåaktsoperan La cabrera. Hans främsta verk blev emellertid Antar, en opera, vari han har brukat orientaliska skalor i traditionell, västerländsk harmo -nisering och som repeterades på Stora operan i Paris vid krigsutbrottet 1914 men fick sin framgångsrika premiär först 1921. Verk: Operorna La cabrera (Milano 1904), La glu (Cannes 1910), La farce du cuvier, opéra-comique (Brüssel 1912), Antar (1914; Paris 1921); de symfoniska dikterna Hymne ä Aphrodite och Le chant de la destinée; kammarmusik, pianokompositioner och sånger m. m. Litt.: M. Léna, G. D., Souvenirs, och H. Col-let, Antar (båda i Le ménestrel 1921). K. R-n Duport [dypå:'r], Jean Pierre, fransk violoncellvirtuos (1741—1818). D. var född i Paris men tillbringade största delen av sitt liv i Berlin, där han från 1773 var violoncellist i hovkapellet och senare dir. för hovkonserterna. D:s broder, Jean Louis (1749—1819), har blivit känd som en av skaparna av den moderna violoncelltekniken: han införde tumapplikaturen. Utom kompositioner för sitt instrument har han skrivit Essai sur le doigté du violoncelle et sur la conduite de 1’archet (1770; 21902). Är 1768 debuterade L. D. som solist i Paris, vistades under revolutionsåren i Berlin, återvände 1806 till Paris, där han senare blev so-lovioloncellist i Kejserliga hovkapellet och lärare vid MK. Den senare platsen lämnade han dock 1815 men kvarstod i hovkapellet (nu kungliga). Litt.: F. Kohlmorgen, Die Brüder D. und die Entwickelung der Violoncelltechnik von ihren Anfängen bis zur Zeit B. Rombergs (1922). Å. L-y Dupré [dypre'], fransk dansör och balettmästare (1697—1774). Efter en framgångsrik debut på Parisoperan 1715 utvecklade sig D. till en av 1700-talets största virtuoser inom balettkonsten och blev särskilt beundrad för sina skickliga variationer i sådana danser som chaconne och passacaille. År 1751 lämnade han scenen men fortsatte ännu en tid framåt sin verksamhet som lärare och utarbetade ett system dansnotation, som han 1757 framlade i en koreografisk handbok. Bland dem som fingo sin utbildning av honom var Gaetano Vestris. K. R-n Dupré [dypre'], Mar c el, fransk organist och tonsättare (f. 1886 3/5), som under resor i Europa och USA tack vare virtuos teknik och en lysande improvisa-torisk begåvning nämnts som en av vår tids yppersta solister och Bach-tolkare. Elev till bl. a. Guilmant och Widor vid MK i Paris erhöll D. Rompriset 1914 och efterträdde 1933 Widor som organist vid S:t Sulpice i Paris; blev 1926 prof, i orgelspelning vid MK i Paris. Verk: 3 preludier och fugor, 15 koralförspel, Variations sur un vieux noel, Symphonie-pas-sion, Cortège et litanie (med orkester) o. a. verk för orgel; De profundis för solo, kör, orgel och orkester, motetter; 6 preludier m. m. för piano; en sonat för violin och piano o. a. kammarmusik. — Traité d’improvisation ä 1’orgue (1925) och Méthode d’orgue. Å. V. Duprez [dypre'], Gilbert Louis, fransk operasångare, tenor (1806—96). D. studerade för Choron vid dennes musik-inst. i Paris. År 1825 debuterade han med ringa framgång, men efter studier och framträdanden i Italien engagerades han 1837 vid Stora Operan i Paris, där han firade lysande triumfer i en mängd olika operor, bl. a. Rossinis Wilhelm Tell, Ber-lioz’ Benvenuto Cellini och Donizettis La favorite. Åren 1842—50 var D. prof, i sång vid MK i Paris och grundade 1853 en egen sångskola, École Spéciale de Chant. Sedan han 1855 dragit sig tillbaka från scenen, ägnade han sig bl. a. åt komposition (flera operor m. m.), dock utan större framgång. 1219 1220