arbetar med enhetlig tematik för alla fyra satserna, pianokvartetten i D-d u r op. 23, som uppvisar intressanta och typiska poly-rytmiska drag, och slutligen den magnifika F-dursymfonin, urspr. hans femte med opustalet 24 men publicerad som nr 3 och op. 76. I denna spåras en beethovensk anda tilllika med många intressanta personliga drag, som senare återvände i hans skapande. I finalen fixeras sålunda icke huvudtemat från början, utan tonsättaren låter det växa fram under satsens gång för att först mot slutet av kompositionen framträda i sin fulla glans. Till denna grupp kompositioner ansluter sig värdigt även pianotrion i g-m o 11 op. 26 (1876). Liksom i det kort efter komponerade körverket Stabat mater (urspr. op. 28, publicerat som op. 58) äro de mörka färgerna här förhärskande. Samma stämning präglar den symfoniskt koncipierade, på Beethoven och Liszt grundade pianokonserten i g-m o 11 op. 33 från samma år. Till Dvofåks berömmelse bidrogo under denna tid främst operan Selma sedläk (»Bonden en skälm»; 1877) och de effektfulla symfoniska variationerna op. 40 (tr. som op. 78), vilka vunno H. Richters och von Bülows oreserverade bifall. Dvorak hade funnit sin personliga stil, och de närmaste tio åren beteckna en ständigt stigande kurva mot allt suveränare behärskning av uttrycksmedlen och mot allt fullödigare mästerskap. Stadierna på denna väg studeras kanske främst i de stora orkester- och kammarmusikverken. Bland de förra märkas den »tjeckiska» sviten för orkester (D-dur op. 39; 1879), ljusstämd och med kammarmusi-kaliskt behandlad orkester, violinkonserten i a-moll op. 53 (s. å), vilken kommit att räknas som ett av huvudverken i genren, skriven med övervägande symfoniska krav för ögonen, samt främst tre symfonier, publicerade som nr 1, 2 och 4. Bland dessa anslår den första symfonin i D-dur op. 60 (1881; enl. Dvofåks numrering den sjätte) utpräglat nationella tonfall genom ett ymnigt användande av slaviska dans- och folkvisor, medan den andra (sjunde) symfonin d-moll op. 70 (1884—85) intager en särställning i hans produktion genom sitt kärva, passionerade tonspråk, som i hög grad för Brahms i tankarna. Den 1889 fullbordade symfonin i G-dur op. 88 (nr 4 och Dvofåks åttonde) griper åter tillbaka på folkliga tonfall men är hållen i en friare, från sonatformen starkt avvikande fan-tasiartad gestaltning. Bland kammarmusikaliska arbeten från denna tid förtjäna att framhållas den äkta slaviska, av ljus lyckokänsla genomstrålade stråksextetten i A-dur op. 48 (1878), den till anläggning och karaktär snarlika stråkkvartetten i Ess-dur op. 51 (1879) samt den idylliska, brahmskt inspirerade violinsonaten i F-dur op. 57 (1880), ett av 1233 DVORÅK hans yppersta för mindre besättning. Med stråkkvartetten i C-dur op. 61 (1881) sker en poängterad omsvängning mot mer klassisk och formellt traditionell gestaltning, varvid det nationellt-slaviska elementet trängts tillbaka. Detsamma gäller om pianotrion i f - m o 11 op. 65, där Beethoven som förebild är omisskänlig. År 1887 tillkom ett av tonsättarens främsta kammarmusikverk, pianokvintetten i A-dur op. 81, vilken i viss mån kan betecknas som en sammanfattning av de klassiska och nationellt-slaviska stilelement, som utformat hans kammarmusikaliska skapande. Gentemot detta arbete framstår pianokvartetten i Ess-dur op. 87 (1889) som kärvare och strängare och präglad av största koncentration. Raden av kammarmusik avslutas med den s. k. Dumky-trion (op. 90; 1890—91), en pianotrio bestående av sex dumka-satser, vars rapsodiska form redan ställer den utanför Dvofåks övriga arbeten i genren, trots att den visar uppenbara sammanhang med övliga sonatcykelanläggningar. Trion har blivit en av hans mest populära. De sista tio åren beteckna i mycket en återblick på tidigare perioder i Dvofåks skapande. Sålunda återvänder han till programmusiken i ett antal symfoniska dikter, numera dock icke strängt bundna till nyromantiska idéer. Början gjordes 1891—92 med »tripeluvertyren» Prihoda, zivot a läska (»Natur, liv och kärlek») op. 91— 93, vars tre delar, »I naturen», Karneval och Othello, bilda en enhet, utan strängt litterär bakgrund. De i USA komponerade arbetena — bl. a. e-mollsymfonin Z nového svèta (Aus der neuen Welt op. 95; 1893), stråkkvartetten i F-dur op. 96 (1893), stråkkvintetten i Ess-dur op. 97 (s. å.), violinsonatinen i G-dur op. 100 (s. å.) och violoncell konserten i h-moll op. 104 (1894—95) — visa Dvofåk på höjden av mästerskap, samtidigt som de utgöra fängslande bevis på hans förmåga att förnya sin konst genom kontakter med främmande folkelements musikaliska uttrycksvärld, i detta fall indiansk och negroid musik. Dessa verk utgöra numera den egentliga grundvalen för Dvofåks popularitet. De första åren efter hemkomsten ägnade Dvofåk framför allt åt att utforma ett antal tondikter för orkester, huvudsakligen med litterära, ur den tjeckiska diktningen hämtade förebilder. Den nationella slaviska musiken får en sista återklang i de båda stråkkvartetterna i G-dur op. 106 och A s s - d u r op. 105 (båda 1895), Dvofåks kanske mest utsökta och personliga bidrag till den genre, han skänkt några av dess främsta alster från senare tid. De sista levnadsåren uppfylldes av arbete på tre operor, Cert a Käca (Die Teufels-Käthe; 1898—99), den »lyriska sagan» Rusalka (1900), båda med starka inslag av Wagner, och 1234