ECCLES Sixten Eckerberg. demie der Tonkunst. År 1900 flyttade han till Düsseldorf och 1916 till Berlin som lärare och som musikkritiker i Signale. Åren 1897—1901 red. han tidskr. Die Kammermusik; utgav även flera violin- och pianopedagogiska arbeten. F.H.T. Eccles [eklz], John, engelsk tonsättare (omkr. 1650—1735), från omkr. 1681 och under nära ett kvartssekel verksam som kompositör för teatern (maskspel och dramer, bl. a. musik till Shakespeares Macbeth, 1696, och W. Congreves The judgment of Paris, 1701). E. var sedan 1694 medlem av The King’s Band of Music och blev 1700 dess ledare. E. utgav Theatre music (3 bd; bd 2—3 1699— 1700) och omkr. 1710 en saml. av nära hundra av sina sånger, även ur dramatiska verk. Bl. a. tryckta verk må nämnas: The songs and sym-phonys perfornTd before Her Majesty... on New-Year’s day ... (1703) och ... on her birth-day (s. å.). John E:s far, Solomon E. el. Eagles (1618—83), var från omkr. 1647 musiklärare men övergav musiken sedan han omkr. 1660 blivit kväkare. Han skrev A musick lector or the art of musick ... discoursed of dialogue between three men of several judgments — a musician, a baptist and a quaker (1667). Av hans musik finnas några violinstycken i H. Playfords Division violin (1688—93). John Ers bror, Henry E., framstående violinist, var 1674—1710 medlem av The King’s Band of Music men lär därefter ha flyttat till Paris; utgav där 1720 12 violinsonater i Corellis stil, vilka dock av A. Moser ha påvisats vara plagiat. Är 1723 utgav H. E. ler et 2o livre de sonates de viola. Han har blivit mest känd genom en violoncellsonat i g-moll, utg. i nytr. av A. Moffat. I. S. Échappé [efape'], fr., undkommen, dansterm betecknande att fotterna vid språng få öppen position. Motsats: a s-s e m b 1 é e. Échappement [efapma'n], (av fr. échapper, fly, undkomma), en av fransmannen S. Erard år 1823 uppfunnen förbättring i pianomekaniken, som gör det möjligt att med hammaren ånyo anslå strängen utan att tangenten helt släppes upp (repetitionsmekanik). Å.L-y Eckerberg, Axel Sixten Lennart, dirigent, pianist och tonsättare (f. 1909 8/o), sedan 1937 dirigent för Göteborgs radioorkester och från 1939 även för Göteborgs orkesterförening. E. studerade vid MK i Stockholm (piano för L. Lundberg och O. Wibergh, dirigering för O. Morales samt kontrapunkt och instrumentation för Ellberg), organistex. 1931, därefter som Jenny Lind-stipendiat dirigering för Weingartner i Basel och Kabasta i Wien. Han var även någon tid elev i piano av Sauer i Wien samt 1933 av J. Philippe i Paris. År 1934 gjorde han en studieresa till Rom. E. har som orkesterledare vunnit stort erkännande; utom i Sverige har han framträtt, gärna med helt svenska program, bl. a. i Paris, Prag och Zürich samt i utländsk radio. Även som pianist har han med framgång uppträtt bl. a. i London och Paris samt i nordisk radio. Våren 1942 gjorde han en uppmärksammad debut som tonsättare med sin första symfoni. E:s kompositioner ha en påfallande dramatisk accent och kännetecknas i övrigt av driven orkesterteknik och god formell uppfattning. — LMA 1947. Verk: Två symfonier, nr 1 Symfoni 1941 och nr 2 (1944), en pianokonsert (1942), orkestersviterna Sommarmusik op. 1 (1941) och Från Sömmen (1943) samt Sub luna (1942) och en rad smärre verk ss. pianostycken och sånger, däribland en sångcykel 1946. B. W-r Eckert-Lundin, Eskil Stefan Anton, populärmusiker (f. 1906 24/e), sedan 1946 1259 1260