EGK Werner Egk. även i en Rolf-revy i Stockholm 1926 — som »underbarn». Hennes genombrott som filmskådespelerska skedde 1929, och 1934 engagerades hon i Hollywood. Bland hennes filmer kunna nämnas: Leise flehen meine Lieder (På sångens vingar, 1934), Die Czardasfürstin (Csardasfurst-innan) och Mein Herz ruft nach dir (Mitt hjärta längtar). — E. har även på senare år uppträtt på scenen, 1943 som Hanna Glawari i Den glada änkan. G. 1936 m. opera- och filmsångaren Jan Kiepura. Ä. L-y Egk [ekk], Werner, tysk tonsättare (f. 1901 17/s), en av de mest markanta profilerna inom den yngre tyska ton-sättargenerationen, främst känd genom färgstarka och intressanta scenverk, t. ex. operorna Peer Gynt och Die Zaubergeige samt baletterna Joan von Zarissa och Abraxas. I sin tonkonst har Egk av nutida bedömare karakteriserats som den förste tyske musikern i våra dagar, som gjort en självständig insats utöver den linje, som angivits av Hindemith och hans skola. Egk studerade 1925—27 i Frankfurt a. M. och München för bl. a. Orff, samt i Italien men är dock som tonsättare väsentligen självlärd. Från 1929 var han bl. a. dirigent i München och 1937 utnämndes han till Staatskapellmeister i Berlin, där Staatsoper blev hans främsta arbetsfält. Efter andra världskrigets slut har han varit verksam i Baden-Baden. För Egk blev framför allt Münchentiden av största betydelse, då därvarande radioledning livligt intresserade sig för hans arbeten. De uppfördes snabbt, varigenom Egk redan under sina första år som skapande musiker ständigt blev i tillfälle att kontrollera och korrigera sina intentioner. Genom detta förvärvade han en sällspord behärskning av speciellt den klangliga och orkestrala apparaten, som han behandlar med ovanlig skicklighet. Samarbetet med radion resulterade även i ett av tonsättarens främsta tidigare verk, radiooperan (oratoriet) Columbus (München 1933), vars text — liksom i Egks senare alster — sammanställts av honom själv. Genom Egks musik går en starkt folklig underström, rytmiskt och melodiskt framsprungen ur tonsättarens bayerska hemland. Detta är särskilt tydligt i hans kompositioner före andra världskriget, och som exempel härpå kunna framhållas sviten Georgica (senare framförd som balett 1935) och operan Die Zaubergeige (1935), den senare präglad av äkta sydtyskt gemyt och livsglädje. I sina dramatiska verk, som även ha etiskt-didaktiska syften, har Egk ådagalagt en högt utvecklad blick för teaterns krav och stor karakteriseringsförmåga, kanske klarast dokumenterad i operan Peer Gynt (1938). Denna teaterblick har för övrigt kommit att så småningom prägla hela hans produktion, alltså även den icke-sceniska, och återfinnes tydligt t. ex. i den komplicerade Sonate für Orchester (1948). Tillika med de folkliga dragen i Egks musik kan man spåra en — med åren allt tydligare framträdande — tendens mot äldre formgestaltning, varvid tonsättaren arbetar med det tidigare 1700-talets formella uttryckssätt för ögonen. Dessa verk ha således ofta givit mycket begränsat utrymme åt temabearbetande och genomförande partier utan uppläggas i kontrasterande temablock, som radas upp efter varandra. Ett exempel på detta är baletten Abraxas (1947). Egk utgår i sin musik från det senare romantiska tonspråket före Schönberg men anknyter melodiskt och harmoniskt gärna till fransk tonkonst och Stravinskij. Han har själv karakteriserat sitt tonsättarskap som ett försök »att föra förra århundradets musikaliska språk vidare, harmoniskt och melodiskt, särskilt genom utbyggnad av de harmoniska och orkestrala verkningsmedlen». Scenisk musik: Operorna Die Zaubergeige (Frankfurt a. M. 1935), Peer Gynt (Berlin 1938) och Circe (1948) samt radiooperan Columbus (1933) och barnoperan Der Fuchs und der Rabe (1932); baletterna Joan von Zarissa (Berlin 1940) och Abraxas (München 1948) m. fl. — Filmmusik till Der Herr vom andern Stern (1948). 1275 1276