ELEKTROFONER av 1920-talet av tysken Friedrich TrautweinCse fig. 7). Den viktigaste delen i svängningsalst-raren utgöres av en glimlampa, som levererar övertonsrika grundsvängningar. Tonhöjden bestämmes genom att exekutören med fingret pressar en metalltråd mot en underliggande metallskena, varigenom varierande längder av metalltråden kortslutas. Denna står i förbindelse med svängningsalstraren, och dess arbetsförhållanden ändras genom kortslutningen, så att den alstrar mot de olika kortslutningspunk-terna svarande frekvenser. De olika tonlägena finnas angivna på en graderad skala. Klangfärgen varieras genom att ett urval av övertonerna kan förstärkas i elektriska resonanskretsar (->radio, jfr formant). Ljudstyrkan regleras genom variationer i fingertrycket och med en särskild fotpedal. På instrumentet kunna ungefär samma effekter åstadkommas som på en violin: staccato, legato, glissando, crescendo, diminuendo, vibrato etc. Andra instrument av snarlik konstruktion äro sfä-ro f o n (J. Mager), electronde (M. Taub-mann), hellertion (B. Helberger och P. Lertes) m. fl. Det sistnämnda instrumentet består av 4 hopkopplade enheter av trauto-niumtyp och har 4 »manualer» av graderade läderband. Det är sålunda ett fyrstämmigt elektriskt musikinstrument. Helberger kom 1947 med ett harmoniumliknande instrument, heliophon, som dock i princip följer de nyss anförda konstruktionerna. Instrument med fotoelektrisk cell. Även den fotoelektriska cellen, som omvandlar ljus till elektricitet, kan användas för produktion av musik. De olika tonerna inspelas från orgel eller andra musikinstrument på film enligt principer, som tillämpas för ->ljudfilm, och ljudbanden sammanfogas till stora, roterbara skivor. I tysken E. Weltes fotoelektriska orgel upptar en skiva alla c i olika oktaver och med varierande klangfärger. Liknande skivor, som samtliga sitta på en gemensam motordriven axel, finnas för de andra tonerna i skalan. För varje skiva finns det en gemensam fotocell; varje kurva har däremct sin egen projektorlampa, som tändes om resp, registerandrag och tangent sättas i funktion. En tysk uppfinnare, R. Henninger, föreslog år 1932 att ersätta de på filmremsan inkopierade ljudkurvorna med sådana, som tecknats på fri hand. Härigenom bleve det möjligt att frambringa nya ljud, som aldrig varit i någon människas strupe eller spelats på något existerande instrument — ett slags t ö n e n d e Handschrift (ljudande handskrift). Mekanisk-elektriska instrument. Av m e k a n i s k-e lektriska musikinstrument, där tonerna alstras på traditionellt sätt men därefter omvandlas till elektriska svängningar. är n eo - Bechs t e inf ly geln mest 25 bekant. Instrumentet byggdes i början av 1930-talet av nobelpristagaren W. Nernst i samverkan med fackmän hos de tyska firmorna Bech-stein och Siemens. Tangenter, hammare och dämpare finnas som på en vanlig flygel men ingen klangbotten el. järnram. Det spröda ljudet uppfångas av ett antal s. k. pickups, som omvandla det till elektriska impulser. Dessa förstärkas i elektronrör och gå slutligen till högtalare, som utsända dem i form av ljudvågor. Om attacken varieras och endast vissa övertoner förstärkas, kan klangen ändras så att flygeln ljuder som en cembalo, gitarr, orgel el. något annat instrument. Pianon enligt denna princip ha även konstruerats av O. Vierling, B. F. Miessner m. fl. Förster-Vierlings e 1 e k-t rach or d använder två pickups för varje sträng, placerade vid olika punkter på strängen, varigenom klanger med varierande övertons-halt och karaktär tillföras förstärkaren. I denna kunna sedan med hjälp av olika filter helt nya klanger bildas. Samma princip som för det elektriska pianot har även tillämpats för konstruktionen av orgelverk (med pipor), stråk-, sträng-, blås- och slaginstrument. En elektrisk violin har endast halsen, gripbrädet och strängarna i behåll. Av kroppen i övrigt återstår endast så mycket som erfordras för fäste för de minimala elektriska apparaterna, vilka med en lång kabel äro förbundna med förstärkare och högtalare. Av blåsinstrumen-ten torde hittills endast klarinett och saxofon ha elektrifierats. Den elektriska gitarren (i någon mån även kontrabasen) har fått stor användning i den moderna dansorkestern. För slaginstrumenten har den nya tekniken fått stor betydelse. En liten klangkropp kan genom miljonfaldig förstärkning få enorm volym. Med ett klockspel, inte större än en leksak, kan man på ett förvillande sätt imitera klangen från de största och mest massiva kyrkklockor. Miessner har byggt en kromatisk puka med 13 korta basfiolsträngar, som slås med vanliga pinnar. En enda man kan sålunda bekvämt traktera 13 olika stämda pukor. Elektriska musikinstrument i praktisk musikutövning. Antalet typer bland de elektriska musikinstrumenten är mycket stort; här ha endast ett fåtal, principiellt intressanta konstruktioner kunnat behandlas. Inalles torde det finnas bortåt 500 patent på området. Hittills ha de elektriska musikinstrumenten endast i mycket begränsad omfattning accepterats och vunnit erkännande. Det amerikanska radiobolaget NBC har gjort utsändningar med en orkester, där alla instrumenten varit av elektriskt slag. Leopold Stokowski har i ett par uppsatser (se litt.-fört.) framhållit de nästan obegränsade möjligheter, som de elektriska musikinstrumenten kunna erbjuda framtidens musikskapande i form av nya klangfärger, kontrapunktiska, harmoniska och rytmiska 26