ENGLAND Från 1000-talet fram till 1400-talet har England stått i oavbruten förbindelse och växelverkan med kontinentens musikodling. I vissa avseenden företer den engelska flerstämmig-heten konservativa drag, men i andra avseenden har den förmedlat egna impulser. Några forskare ha här velat tala om »insulär» stil. Engelsmännen lansera tidigt bruket av terser och visa ett specifikt sinne för det klangliga elementet, något som vackert återspeglas i den berömda rondellusartade kanon el. »rota» Sumer is icumen in, som sannolikt härrör från tiden omkr. 1300. Besläktade och renodlat engelska former av flerstämmighet äro gymel och det improviserade ters-sext-parallellsjungandet efter bestämda läsarter, »syghts», som på ett direkt men ännu ej fullt klarlagt sätt sammanhänga med fauxbourdon. Från 1300-talets slut till mitten av 1400-talet uppvisar den engelska polyfonin en rik blomst -ring, dokumenterad huvudsakligen i tre stora handskriftsamlingar, Trienter Codices, Old Hall manuscript samt en samling i Oxford. Bland de viktigaste tonsättarnamnen kunna nämnas John Dunstable, Leonel, Damett, Henry m. fl., av vilka framför allt Dunstable vann europeisk ryktbarhet. »Den gyllne tidsåldern». Det starkt musikintresserade huset Tudor kom på tronen 1485, och därmed inleddes den s. k. gyllne tidsåldern. Musikens aktade ställning hade redan något tidigare börjat markeras genom akademiska värdigheter för musiker. De första »doctors of music» kreerades av universiteten i Cambridge 1463 och Oxford 1511. Polyfonin hos mästarna omkr. 1500, R. Fayr-fax, W. Cornyshe m. fl., är mindre avancerad än den som samtidigt odlades av de nederländska skolorna; engelsmännen ha i stället en rikare melodik. Det hos brittiska tonsättare påfallande starka intresset för samtida inhemsk lyrik iakttar man först hos Cornyshe. På 1520-talet framträdde »de tre stora T:na», J. Taver-ner, C. Tye och T. Tallis, vilkas verk röja en mer utvecklad polyfon teknik. Episkopalkyrkans införande manifesterades musikaliskt genom The booke of common praier noted (1549; rev. uppl. 1552), red. av J. Mer-becke. Den romersk-katolska kyrkans psal-modi ersattes ofta vid privata gudstjänster i slottskapell o. d. av metriska bearb. av Psal-taren med gregoriansk melodik; dessa psalmer sjöngos först utan ackompanjemang, senare antingen ledsagade av orgel el. satta för kör; bland körbearbetare märkas T. Tallis och senare T. Ravenscroft. Det elisabethanska skedet. Drottning Elisabeths regeringstid (1558—1603) utmärktes av ett mycket rikt musikliv i hemmen. Att musiken i stor utsträckning var gemene mans egendom belyses av, att en cittra brukade finnas i varje rakstuga, för att vän 57 tande kunder skulle ha något att underhålla sig med. Instrumentalmusiken uppvisade främst en betydelsefull nyskapelse, näml, de för vir-ginal skrivna variationsverken, dels med osti-nat bas (ground), dels över populära visor och danser, samt vidare fantasier för violaensemb-ler (consort), ibland med inslag av andra instrument (broken consort). Vokalmusiken omfattade dels profana madrigaler och körvisor el. solosånger, vilka föredrogos som det ena el. andra allt efter omständigheterna, dels kyrkliga verk, mässor, motetter och anthems. Scenmusiken odlades flitigt. De främsta tonsättarna, W. Byrd, J. Bull och O. Gibbons, voro mångsidigt verksamma; huvudsakligen vokalkompositörer voro T. Morley, T. Weelkes, J. Wilbye och T. Campion m. fl. Betydelsefulla insatser gjordes även av den italienska musikerfamiljen Ferrabosco. Anmärkningsvärt är att flera folk-visesamlingar utgåvos. Omkr. år 1600 började nottrycket utvecklas i större skala inom landet. Solosångens första tid. Madrigalen utträngdes omkr. 1630 av solosången till luta, J. Dowland, T. Ford m. fl., och denna spreds av engelsmän till Danmark och Tyskland. Maskspel odlades flitigt av A. Ferrabosco m. fl. även under den cromwellska eran, ehuru då mest i aristokratiska hem och i allvarlig stil. Den första engelska operan gavs 1656. Omkr. 1650 hade den elisabethanska traditionen utslocknat. Restaurationen medförde ett mycket livligt musikliv, särskilt vid hovet. Det från medeltiden stammande hovkapellet, Chapel Royal, fick en stråkstyrka om 24 man. Teatern fortsatte att vara en betydande musikavnämare; mest gällde det härvidlag musik till maskspel och dramer men endast få operor. Hov- och scenmusik utgjorde också en avsevärd del av H. Purcells geniala alstring som kröner en lång utveckling av rent engelsk tradition. Hans kammarmusik hade särskild betydelse genom att triosonater efter italienskt mönster ersatte de traditionella fantasierna för violaensemble. Vokalmusiken odlades flitigt, främst i form av solosång och de särskilt under Karl II :s regering (1660—85) populära sällskapsvisorna (catch). Händeis epok. Det utländska inflytandet på engelsk musik började på allvar efter restaurationen 1660. Den största av alla invandrande musiker, G. F. Händel, kom visserligen som representant för den neapolitanska skolan, men i motsats till övriga invandrare förstod han att även delvis assimilera engelsk tradition, främst som den mognat i Purcells stil. Händeis epok kan dock sägas utgöra ett avbrytande 58