ENGLAND av en genom flera sekel fortlöpande tradition. Beroende på att många av utlänningarna voro exekutörer flyttades musiklivets tyngdpunkt från hemmen och klubbarna till offentligheten. Huvudparten av intresset tilldrog sig det av Hän-del m. fl. ledda operaföretaget Royal Aca-demy of Music (1719—28). Operan fick dock åtminstone till en tid en mycket farlig konkurrent i ->balladoperan, som även fick stort inflytande på det tyska sångspelet; trots allt förblev dock operan musiklivets huvudform, vare sig den fortsatte att lanseras i neapolitansk stil (Hän-del m. fl.), i halvt inhemsk, halvt italieni-serande stil (T. A. Arne, H. Carey m. fl.) el. presenterades utan sceniskt beledsagande handling som oratorium (Hän-del och W. Boyce). Utlänningsinvasionen fortsatte under 1700-talets senare del, men i detta avseende var England ej annorlunda lottat än flera andra länder på kontinenten. Den inhemska musikaktiviteten yttrade sig i en lätt musikdramatik med tonvikt på tilltalande melodik (T. Linley, S. Arnold, C. Dibdin, J. Hook, W. Shield m. fl.) samt i en fortsatt, intensiv odling av sällskapsvisan (S. Webbe m. fl.). De allt talrikare musikfesterna sörjde bl. a. för oratoriets fortsatta popularitet. Musikvetenskapen fick sina första representanter i J. Hawkins och C. Burney. Nedgången under 1800-talet. 1800-talets första tredjedel bjöd föga av individuellt präglad, inhemsk musik. J. Field var visserligen en betydande pianolyriker, men dels var han född irländare, dels verkade han huvudsakligen i utlandet. Italiensk opera och fransk balett efterapades, och dessutom odlades en sentimental vokallyrik i stil med »Home, sweet home» (H. Bishop, C. E. Horn o. a.). Royal Philharmonic Society och Royal Aca-demy of Music, två hörnstenar i engelskt musikliv, tillkommo emellertid under detta skede, 1813 resp. 1822. De första decennierna av drottning Victorias regering (1837—1901) anses som den mest kommersiellt betonade och minst konstnärligt skapande epoken. Vissa ljuspunkter funnos dock. Utbytet mellan England och kontinenten, främst Tyskland, fördjupades; Englands natur och kultur blevo för Mendelssohn på 1830—40-talen en ojämförligt mer betydelsefull upplevelse konstnärligt sett än för Haydn på 1790-talet, bl. a. därför att romantiken gjort landet populärt. Musikaliskt fick landet genom Mendelssohn starkare självtillit och större ambition, och genom efterbildningar av dennes stil vann engelsk orkestermusik sina första framgångar i Tyskland, t. ex. genom W. Stemdale Bennett. Mer anspråkslöst men varaktigare odlades en internationellt uppskattad operettkonst, som inte saknade samband med föregående seklers muntra sällskapsvisa och som därjämte ägde den föregående musikdramatikens inriktning på anslående melodik; dess främste företrädare var A. Sullivan. Den samtida operaproduktionen med namn som M. W. Balfe, W. Wallace m. fl. var övervägande inriktad på lättfattlig melodik. Musikens popularisering tillgodosågs på olika betydelsefulla sätt under denna tid. Är 1838 infördes promenadkonserter i London. Nya, stora konsertlokaler, ss. Chrystal Palace och Royal Albert Hall i London, båda utrustade med stora orglar, vilket möjliggjorde grandiosa musikaliska evenemang, ledde till grundandet av nya orkestrar och stimulerade ej minst intresset för orgelmusik (W. T. Best, J. Stainer m. fl.). Intresset för äldre musik, bl. a. av J. S. Bach, och kammarmusik gjorde sig märkbart. Analytiska programnotiser och lexiko-grafiska arbeten (G. Grove) lade grunden till en allmännare musikbildning. Tonkonstens alltmer befästa ställning i samhälls- och kulturlivet beseglades genom adelskap och heder sdoktorat åt prominenta musiker. 1800-talets sista decennier. Seklets två sista decennier avvika i fråga om skapande insatser ej påfallande från den viktorianska epokens föregående decennier. Det tyska inflytandet fortsatte, stött av flera i England verksamma kapellmästare. Musikproduktionen var mångsidig och aktningsvärd. På kör- och solosångens område kan man urskilja en mer Brahmsbefryndad riktning med bl. a. H. Parry, skotten A. Mackenzie, irländaren C. Villiers Stanford, A. G. Thomas, Ethel Smyth, F. Cowen, S. Coleridge-Taylor, W. Davies, A. Somerwell och D. F. Tovey samt, främst inom programmusiken, en mer wagnerinflue-rad riktning, företrädd av G. Bantock, J. Hol-brooke o. a. Den lätta musikdramatiken var också väl representerad med namn som E. German, S. Jones m. fl. Musikkulturella landvinningar. Det musikkulturella arbetet fortsatte på olika fronter. Folkvisor och folkdanser samlades och bearbetades av bl. a. F. Kidson, J. A. Fuller -Maitland och C. Sharp. En betydande insats därvidlag har gjorts av English Folksong Society (gr. 1898) och English Folk Dance Society (gr. 1911); numera sammanslagna. Instrumentalmusiken bragtes småningom på en allt högre nivå. I London gav den 1893 uppförda Queen’s Hall ett avsevärt tillskott till konsertlokalerna, 59 60