ERIKSSON, J. Ericsson, Nils Ivan Lennart, violinist (f. 1911 V12), en av landets mer framträdande yngre violinförmågor, känd som stilsäker och gedigen kvartettspelare. E. började tidigt sin musikaliska utbildning och blev redan som 12-åring elev vid MK i Stockholm (J. Ruthström); inträdde 1932 i K. hovkapellet som extra konsertmästare. Åren 1936—37 uppbar han Jenny Linds stipendium, varvid han studerade vidare hos Flesch i London och Strub i Berlin. Sin befattning i hovkapellet lämnade han 1946 för att övergå till Radioorkestern i Stockholm. — Som solist har E. framträtt i Konsertföreningen i Stockholm samt i Berlin och Köpenhamn. E. är även primarie i den av honom 1943 grundade Hovkapell-kvartetten (från 1946 Ivan Ericson-kvartetten), vilken dessutom består av violinisten Åke Johnsson (f. 1914 21/i) altviolinisten Gösta Finnström (f. 1912 14/5) — urspr. I Lidholm — och violoncel-listen Gösta Lundqvist. Kvartetten har ofta framträtt på konserter i Sthlm samt i Oslo 1946 och Khmn 1947. B. W-r; G. P. Ericsson, Nils (Nisse) Lennart, operettsångare (f. 1906 14/3), från 1938 anställd vid Stora teatern i Göteborg. Efter teater- och sångstudier för Pauline Brunius, Gösta Ekman och Anna Hesse samt debut på Folkets hus teater i Stockholm 1929 har E. haft engagemang vid Södra teatern där 1931—32 och Hippodromteatern i Malmö 1932— 34. Under de senaste åren har han huvudsakligen framträtt som revy- och filmskådespelare. Roller: Boni i Csardasfurstinnan, Hubert i Kyska Susanna, Bill i Katja, Sigismund i Värdshuset Vita hästen o. a. Å. L-y Erik XIV, svensk konung (1533—77). Liksom de flesta representanterna för Vasaätten ägde Erik XIV musikalisk begåvning. Han inte blott hyste ett varmt intresse för musiken, som tog sig uttryck i bl. a. hans kända lutspel, utan hade även en förvånansvärd kännedom om musikalisk facklära. Detta framgår tydligt av det kompositionsutkast, som han skrev under sin fängelsetid: en 8-st. mo-tett i kontrapunktisk stil. Av bevarade källor synes framgå att konungen även skrivit flera andra kompositioner, såväl instrumentala som vokala (kyrkliga). Om Erik XIV:s intresse för musik vittnar också det förhållandet, att under hans regering antalet musiker i hovkapellet starkt ökades. Litt.: Erik XIV:s almanacksan teckningar, hans dagböcker, ritningar och musiknoter i urval utg. av C. M. Stenbock (1912); T. Nor-lind, Från tyska kyrkans glansdagar 1 (1944). B. L. Erik Menveds Barndom, »romantisk» balett av Aug. Bournonville, musikarr. av F. Frölich. Uppförd ffg.: Khmn 1843. Erikson, Märta Greta, pianist (f. 1919 20/i2), efter sitt egentliga genombrott 1940 ansedd som en av landets bästa yngre pianister, av kritiken enstämmigt lovordad för sin glansfulla teknik och sitt musikaliska föredrag. E. blev vid fem års ålder elev vid K. Wohl-farts musikskola i Stockholm och studerade 1939—41 vid École Normale de Musique i Paris och för A. Hirzel-Langenhan i Schweiz. Efter att redan som 11- åring ha uppträtt i Konsertföreningen i Stockholm gjorde hon sin egentliga debut 1935 med en egen pianoafton. Från 1941 har hon även turnerat i Finland och på kontinenten. — E. erhöll 1943 Jenny Linds stipendium och blev 1946 pristagare vid den internationella musiktävlingen i Genève. B. W-r; G. P. Eriksson, Josef, tonsättare (f. 1872 8/12), en av svensk tonkonsts främsta lyriker och särskilt som romanskompositör en av vårt lands mest betydande. Tidvis har Eriksson varit starkt influerad av impressionistiska och atonala strömningar men synes i sina senare arbeten närma sig en personligt tolkad nationell stil med anknytning till folkton. LMA 1932. Litteris et artibus s. å. Efter avlagda examina — organistex. 1900, kyrkosångarex. 1901, båda i Uppsala, samt mu-siklärarex. vid MK i Stockholm 1906 — och kompositionsstudier för R. Liljefors slog sig Eriksson ned i Uppsala, där han varit verksam som privatlärare och musiklärare vid Små-skoleseminariet 1921—31 samt som musikkritiker i tidn. Uppsala 1918—46; från 1935 organist i Mikaelskapellet. Eriksson gick som tonsättare tidigt sina egna vägar och visade sig intaga en särställning bland samtida svenska liedkompositörer, erinrande om Hugo Wolf i sin strävan att söka uttrycka språkets egen inneboende melodi. Hans harmonik var djärv och blev än djärvare, då han i vissa sånger från 1912 överskred gränsen till atonalitet. Han fortsatte dock icke på den inslagna vägen. Ett uppblossande intresse för manskvartetten ledde honom från de harmoniska spekulationernas område till en mera »ren» sats, 81 82