D’E RL AN GER Eriksson, Nils Fredrik, tonsättare (f. 1902 3/0), organist och kantor i Norrköpings Matteus församl. 1929, dirigent i Linköpings stifts kyrkosångsförbund 1941; violinist i Norrköpings orkesterförening 1921—23. E. har varit elev till Ellberg och O. Olsson vid MK i Stockholm, där han 1927 avlade orga-nistex. samt 1929 musiklärar- och kyrkosångarex. Verk: Violinkonsert g-moll (1932), fagott-konsert b-moll (1944), Lyrisk svit (1934), Elegisk svit (1947); 6 kantater, varav 4 med orkester, kör- och solosånger m. m. B. W-r Erk [ärk], Ludwig Christian, tysk musikforskare och -pedagog (1807—83), vars samlingar av folkvisor och folkliga visor skänkt den tyska ungdomen en sångskatt av utomordentlig betydelse för den folkliga musikkulturen. Hans små sånghäften vun-no en enastående spridning; sålunda hade t. ex. Sing-vöglein (4 h., 1842— 48) år 1902 gått ut i 1 200 000 exemplar. Rikedom i urvalet och kritisk sovring utmärka såväl E:s populära samlingar som hans vetenskapligt mest betydande verk, Deutscher Liederhort (2 bd, 1856; de av F. M. Böhme utg. senare uppl. 3 bd, 1893—94, 21925, ha ej ansetts stå på samma plan). E. utgav även arr. för manskör och blandad kör av folkvisor och koraler samt metodiska anvisningar för sångundervisning. Hans värdefulla samlingar förvärvades av Preussische Staatsbibliothek i Berlin. E. var lärare vid seminarierna i Mörs och, från 1836, i Berlin. Han ledde en tid den liturgiska kören i domkyrkan, grundade 1843 en manskör och 1852 en blandad kör, vilka båda buro hans namn. — Prof. 1876. Verk (utom nämnda): Die deutschen Volks-lieder mit ihren Singweisen (1838—45, 21938), Vierstimmige Choralgesänge der vornehmsten Meister des 16. und 17. Jahrhunderts (1845), Volksklänge (1851—60), Deutscher Liederschatz (3 bd, 1859—72) m. fl. — Methodischer Leitfa-den für den Gesangunterricht in Volksschulen (d. 1, 1834), Allgemeine Musiklehre (1885; utg. av O. Tiersch). E. utg. E. O. Lindners Ge-schichte des deutschen Liedes im 18. Jahrhun-dert (1871), Euterpe. Ein musicalisches Monats-blatt (1841—58; tills, m. M. Hentschel) samt en bibliogr. över egna musikaliska och litterära verk (1867). Litt.: H. Schmeel, L. E. (1908). Å.V. 85 E'rkel, Franz (Ferencz), ungersk tonsättare (1810—93), en av förgrundsgestalterna inom sitt lands musikliv under 1800-talet och skaparen av den nationella operan i Ungern. Hans främsta operor, Hunyady Låszlo (1844) och Bank Bån (1861), gälla såväl genom sitt inneboende musikaliska värde som genom sitt skickliga utnyttjande av ungersk folkton som huvudverk i genren. E. är även skaparen av den ungerska nationalhymnen (1845). E. blev 1837 biträdande och följande år förste kapellmästare vid den nygrundade Nationalteatern i Pest, där även hans sceniska arbeten framfördes ffg. Är 1853 grundade han det Fil-harmoniska sällskapet i Budapest, vilket han därefter ledde, samt verkade 1875—89 även som lärare i piano och instrumentation vid MA där. — Som tonsättare slog han igenom 1840 med operan Båthory Maria, vilken med ett slag ställde honom i spetsen för de nationella musiksträvandena i Ungern. Verk (utom nämnda): Erzsébet (1857), Kü-nok (1858), Sarolta (1862), Dozsa György (1867), Brankovics (1874), Nértelen hösök (1880), Istvän kiräly (1885) o. a. scenverk; talrika sånger m. m. Litt.: K. Äbrånyi, F. E. (1897). G. P. Erlanger [erlapge/], C a m i 11 e, fransk tonsättare (1863—1919), huvudsakligen verksam som operakompositör och främst känd för sina operor Le juif polonais (Paris 1900) och Aphrodite (Paris 1906). E., som utbildats för bl. a. Delibes vid MK i Paris, där han 1888 erhöll stora Rompriset, vann sin första framgång med den dramatiska legenden Saint Julien Vhospitalier 1895. Förutom scenverk skrev han även orkesterkompositioner, ett rekviem, sånger samt pianostycken. Verk (utom nämnda): Operorna Kermaria (1897), Le fils de 1’étoile (1904), Bacchus triom-phant (1909), L’Aube rouge (Rouen 1911), La sorcière (1912), Le barbier de Deauville (1917) o. a., alla utom L’Aube rouge i Paris. K. R-n d’Erlanger [derlange/], Frédéric, pseud. Frédéric Regnal, engelsk tonsättare av tysk-amerikansk börd (1868 —1943), huvudsakligen utbildad i Paris. Hans kompositioner, bland vilka scenverken och ett rekviem (1931) intaga främsta rummet, präglas av elegans och klarhet men äga föga originalitet. Scenisk musik: Jehan de Saintre (Aix-les-Bains 1893), Inez Mendo (London 1897), Héri-tage (Frankfurt a. M. 1898), Tess of the d’Ur- 86