F AGOT T Fagelund, Reidar T h o d e Kiörboe, norsk violinist och restaurangmusiker (1904—44). F., vilken debuterade som violinist i Oslo 1927, var från sistnämnda år kapellmästare vid olika restauranger där. Han skrev operetten Reisen till Rio (1943), sånger m. m. ö. G. Fagerström, Ingrid, ->Lang. Fa'go, N i c o 1 a, kallad II Taran-tino, italiensk tonsättare (1676—1745), elev till A. Scarlatti och Provenzale, den senares efterträdare 1725 som lärare vid Conservatorio della Pietå dei Turchini. Bland hans elever voro Leo och Jom-melli. Verk: Oratoriet Faraone sommerso, mässor, motetter, psalmer, kantater, Stabat Mater, Te Deum, Magnificat m. m.; operorna Eustachio (1729), Astarto, La Cassandra indovina m. fl. Litt.: E. Faustini-Fasini, N. F. »il Tarantino» e la sua famiglia (1931). F. L-g FagoTt (ty. Fagott, it. fagotto, eng. bassoon, fr. basson). 1. Träblåsinstrument med dubbelt rörblad och konisk borrning. Omfånget är Bi—ess2, och fagotten har det lägsta registret inom denna grupp av instrument. Dess historia sträcker sig tillbaka till 1500-talet, men den har fram till våra dagar genomgått en omfattande teknisk utveckling. Fagottens olika register ha vitt skilda tonkaraktärer: på djupet är tonen dov och något torr, i mellanregistret fyllig och liknande vio-loncellens och valthornets, i högsta registret mild och elegisk. En sinnrik klaff-mekanik medger långt driven rörlighet. Kontrafagotten (ty. Kontrafagott, it. contrafagotto, fagottone, fr. contrebas-son, eng. double bassoon) har omfånget B2—f och mindre rörlighet. En tidigare tenorfagott (ty. Tenorfagott, eng. tenor bassoon, fr. basson-quinte, it. fagot-tino), stämd en kvart el. kvint över den vanliga fagotten, har numera kommit ur bruk. Den moderna fagottens föregångare på 1500-talet var en instrumentfamilj med flera medlemmar i olika stämlägen med den konstruktionsprincipen att två parallella passager voro koniskt borrade i samma trästycke, så att en gemensam U-formigt böjd luftkanal erhölls. I den smalaste ändan av kanalen var ett S-for -mat metallrör insatt, på vilket det dubbla rörbladet för ljudalstringen var fästat'. Rörets 125 Fagott. (T. v. kontrafagott, t. h. fagotter.) Omkr. Vis storlek. grövre ända var försett med ett kort klock-stycke. Detta instrument kallades dulcian (ty. Dulzian, Dolzian, fr. courtaud, eng. curtal, cur-tail; de fr. och eng. namnen efter ty. ->-Kort-holt) el. fagott. Den förra beteckningen syftar på den milda tonen, den senare kanske på ett till det yttre likartat instrument ->-phagotüm. Av de olika fagotterna blev basformen, Cho-ristfagott, med omfånget C—g1, den livskraftigaste. Under 1600—1700-talen utbyggdes instrumentet på så sätt att de två ljudkanalerna gjordes till två fristående parallella rör, som stuckos ned i det utborrade bottenträstycket, den s. k. »stöveln». Det grövre röret förlängdes och försågs med ett längre klockstycke; härigenom sänktes omfånget på djupet till Blt En del typer hade klockstyckets övre ända sluten och försedd med små borrade hål, gedackter Fagott. Av de sex ljudhålen voro tre placerade på det smalare röret, »flygeln», och tre på stövelns utsida. Dulcianens 2—3 klaffar utökades till 5. Under 1800-talet skedde instrumentets största tekniska förbättring. Den moderna fagotten tillverkas av rosenträ 126