F AHLGREN el. lönn. Den har en sammanlagd rörlängd av omkr. 2,60 m och en diameter vid klockstyckets övre ända av omkr. 5 cm. Den är utrustad med 20—22 klaffar. Man kan skilja på två typer, som avvika från varandra i fråga om detaljer i mekaniken: den tyska med Carl Almen-räder (1786—1843), J. A. Heckel (1812—77) och firman Wilhelm Heckel i Biebrich som främsta konstruktörer samt den franska med J. N. Savary (1786—omkr. 1850), J. F. Simiot samt parisfirman Buffet et Crampon. Kontrafagotten härstammar från en fagott, stämd en kvart el. kvint lägre än choristfagot-ten, och skall ha uppfunnits omkr. 1620. Svårigheterna att utborra de grova kanalerna gjorde instrumentet till en början musikaliskt mindre tillfredsställande, och det är först på 1800-talet som kontrafagotten blivit att räkna med. Tyska och franska konstruktörer ha framställt ett flertal modeller. Heckels kontrafagott är gjord av trä med det nära 6 m långa ljudröret böjt i fyra slingor, förenade med metallbyglar och med ett nedåt-utåt riktat klockstycke av metall. De franska instrumenten äro till stor del tillverkade av metall. Bland skolor för fagott kunna nämnas: E. Ozi, Méthode de basson... (1787; omarb. 1800; flera fr., it. och ty. uppl.); J. Weissenborn, Praktische Fagottschule; J. Satzenhofer, Neue praktische Fagottschule (1900). Litt.: W. Heckel, Der Fagott (1899; 21931; omarb. av W. H. Heckel); A. Vittorioso, Il fa-gotto... (1913); A. Carse, Musical wind instruments (1939); L. G. Langwill, The bassoon: its origin and evolution (i PMA 1939/40); dens., The contrabassoon: its origin and development (i PMA 1942/43); dens., The bassoon (i HY 1947—48; med bibliogr.). D. F.;Å. L-y 2. En rörstämma i orgeln av trång mensur, påslående tunga, trattformig ljudbägare. Tonen är dovt glänsande. Det vanligaste läget är av 8'-tonhöjd. Fahlgren, Johan Jakob, operasångare, baryton (1786—1848), engagerad vid K. teatern i Stockholm från omkr. 1808 till 1844 i olika repriser. Roller: Leporello i Don Juan, Papageno i Trollflöjten, Figaro i Barberaren i Sevilla o. a. H. M-g Fahlstedt, Frans Eugène, skriftställare och läroverkslärare (1851—1935), ägnade sitt huvudsakliga intresse åt litteratur och musik. F., som tillhörde red. av Nordisk familjebok, skrev där biografier samt musikteoretiska och -historiska artiklar; musikkritiker i Vårt Land 1892— 1903 och i Svenska Dagbladet 1903—06. H. M-g Fahlstedt, Jenny Oscarina Amanda, f. F r i d o r f f, operettsångerska (1853— 1906), uppträdde 1870—77 med framgång på olika scener i Stockholm. F. bedrev studier vid MK i Stockholm samt i Paris. Under senare år öppnade hon en sång-och musikskola i Stockholm; skrev även visor. Roller: Fragoletto i Frihetsbröderna; Ginetta i Tjuvskyttarna; titelr. i Lille hertigen; Anna i Peder Rank och hans fästmö m. fl. H. M-g Fa'hrbach, P h i 1 i p p d. ä., österrikisk tonsättare och kapellmästare (1815—85), elev av Lanner och under en följd av år militärkapellmästare och ledare för en egen orkester i Wien. Åren 1838 och 56 ledde F. musiken vid hovbalerna. Han skrev bl. a. omkr. 150 danskompositioner. F:s son Philipp d. y. (1840—94) var mili-tärkapellmästäre i Budapest, övertog senare faderns orkester i Wien och skrev över 300 marscher och valser m. m. H. M-g Fa'hrni, Helen e, schweizisk sångpedagog och sångerska, sopran (f. 190112/n), sånglärare vid MK i Leipzig 1935—39, därefter bosatt i Bern. F. har studerat i Basel, vid MH i Köln och för Maria Philippi, där hon verkade 5 år som dennas assistent vid undervisningen, samt därefter i bl. a. Wien. Vid sidan av sin pedagogiska gärning har hon genom omfattande turnéer vunnit ett aktat namn som oratorie- och konsertsångerska; gästade Stockholm 1938. G. P. Faignient [fänU/n], Noé el. No el, belgisk tonsättare (d. trol. mellan 1595— 98). Född i Cambrai, fick F. 1561 medborgarrätt i Antwerpen. Han skrev verk i en stil, som står Orlando di Lassos nära. Verk: En saml. 3-st. Airs, motetter och ma-drigaler (1567), Chansans, Madrigales & Mo-tetz... (4—6-st.; 1568) m. m. — Nytr.: Två madrigaler av R. J. van Maldeghem i Trésor musical 13. I. S. Failoni [-lå:'ni], S e r g i o, italiensk dirigent (1890—1948), hörde till sitt lands mera uppskattade kapellmästare. F. var vid sidan av Toscanini knuten till La Scala i Milano och från 1931 flitigt verksam vid operan i Budapest. G. M. Fairchild [fä/at/add], Blair, amerikansk tonsättare (1877—1933), studerade komposition för bl. a. W. R. Spalding vid Harvard Univ. samt piano för G. Buo-namici i Florens. Efter verksamhet som köpman och diplomat slog han sig 1903 ned i Paris, blev elev av Widor och Ganaye och ägnade sig helt åt musiken. 127 128