FINLAND musikantyrket. Utom vid borgerskapets fester biträdde de även vid gudstjänster i kyrkan. Först med Äbo Akademis grundläggning 1640 kan man tala om ett gryende musikliv, för vilket utnämningen av Strängnäs-organisten K. P. Lenning till Akademins förste director can-tus blev av väsentlig betydelse. Ett relativt ordnat musikliv började med stiftandet av Musikaliska sällskapet i Åbo 1790. Dess första ledare blev konsertmästare Erik Ferling från Stockholm, varigenom de finländska musiksträvandena underkastades, direkt svenskt inflytande. Manskörsången infördes från Uppsala 1819 av J. J. Pippingsköld och har senare utvecklats och omhuldats med de akademiska kretsarna i spetsen. Efter Åbo brand 1827 flyttades universitetet (akademin) till Helsingfors, som därefter blev huvudstad och centrum för musiklivet. Med J. Gehring och hans musiksällskap fick detta redan under 1820-talet en viss livaktighet, men efter honom gick det nedåt tills hamburgaren F. Pacius utnämndes till universitetets musiklärare 1834. Pacius bildar inledningen till en ny epok: han grundade 1845 en Symphoniför-ening och gav årl. symfoni-, kammarmusik -och oratoriekonserter med biträde i främsta rummet av amatörer. I stort sett intog musikodlingen i Finlands huvudstad en rätt anspråkslös ställning fram till 1882, då R. Kajanus grundade Helsingfors orkesterförening, den första fasta, symfoniskt fullstämmiga konsertorkestern i Norden. S. å. bildade M. Wegelius Helsingfors musikförening, som vid sidan av kammarmusikodling gjorde till sin uppgift att organisera den högre musikundervisningen och upprätthålla Helsingfors musikinstitut, där de flesta i landet verksamma tonkonstnärerna fått sin utbildning. Skapande tonkonst. Med sitt på 1700-talet ännu jämförelsevis outvecklade musikliv kan Finland inte heller framvisa några resultat av skapande tonkonst-närlig verksamhet förrän fram mot sekelskiftet, då E. Tulindberg komponerade bl. a. några om aktningsvärd teknisk färdighet vittnande stråkkvartetter. En son av Finland från denna tid var även B. H. Crusell, vars livsgärning dock till övervägande del tillhör Sveriges musik -historia. En begåvad kompositör från början av 1800-talet var den tyskfödde C. Greve. Över huvud stod den finländska tonkonsten efter separationen från Sverige under starkt tyskt inflytande. Framträdande från Tyskland inflyttade musiker voro F. Pacius, skapare av Finlands nationalsång, och R. Faltin, vilkas verksamhet både som tonsättare, pedagoger och ledare av oratorie- och operaframföranden var av stor betydelse. Pacius skapade bl. a. den första finländska operan, Kung Karls jakt, vars uruppförande 1852 (med övervägande amatörkrafter) har betecknats som en stor händelse i landets musikliv. Den romantiska stilen i dess intimare lyriska former företräddes på 1800-talet av F. A. Ehr-ström, F. A. Tavaststjerna, A. G. Ingelius (som även skrev den första finländska symfonin), K. Collan, F. von Schantz (som i sin Kullervo-uvertyr ffg. anknöt instrumentalt musikska-pande till nationaleposet Kalevalas motivkrets), G. Linsén m. fl. Mera omedelbart i beröring med vår tid stå R. Kajanus, som i synnerhet i sin tidigare produktion representerade den på etnografiskt melodimaterial byggande, nationalro-mantiska stilriktningen, och M. Wegelius, som vid sidan av sin grundläggande pedagogiska gärning komponerade uppskattad vokalmusik av förfinad, romantisk prägel. K. Flodin, som musikkritiker och essäförfattare en vidsynt och intelligent personlighet, skapade även uppmärksammade musikverk. Finlands största tondiktare är Jean Sibelius, vilken starkt påverkat större delen av den musik, som skrivits i Finland efter honom. De två, i främsta rummet som dirigenter verksamma tonkonstnärer, vilka kunna sägas ha stått Sibelius närmast, R. Kajanus och A. Järnefelt, ha som kompositörer icke kunnat undgå att taga starka intryck av sin store kollega. En mera självständig företrädare för den dels till Sibelius, dels till finsk folklore anknytande nationella riktningen är L. Madetoja. Stor popularitet åtnjuter O. Merikanto, främst känd som folklig romanskompositör. Som operakompositörer ha vid sidan av L. Madetoja, skaparen av Finlands nationalopera Österbottningar, A Launis, S. Palmgren, V. Raitio och T. Pylkkänen väckt uppmärksamhet. Uppskattade nationella romantiker äro även O. Kotilainen samt den betydligt yngre, originellare T. Kuula. E. Melartin och S. Palmgren synas båda mer förankrade i en kosmopolitisk eklekticism. En originell begåvning var E. Mielck, känd genom orkester- och körverk. Som tonsättare av kyrkomusik framträdde I. Krohn och A. Maasalo, medan Y. Kilpinen blivit vida bekant genom sin sensibla romanslyrik. Den nationalromantiska linjen, som i jämförelse med andra länder alltjämt är påfallande inflytelserik i Finland, representeras i de se 213 214