FINLAND nare generationerna av A. Anderssén, L. Ikonen, E. Linnala, E. Linko, V. Pesola, V. och I. Hannikainen bland de äldre samt av T. Kuu-sisto, O. Pesonen, T. Pylkkänen, K. Tuukkanen, E. Marvia m. fl. bland de yngre. På traditionell klassisk-romantisk grund, ehuru tidvis även påverkade av nyare strömningar, stå E. Furuhjelm, B. Carlson, B. von Törne, S. Ranta, Helvi Leiviskä och N.-E. Fougstedt. Längs mera modernt orienterade linjer röra sig E. Pingoud, V. Raitio och U. Klami, för vilka även impressionismen spelat en viss roll, samt A. Merikanto, L. Saikkola, N.-E. Ringbom, E. Bergman, A. Sonninen och E. Englund. Flera av dessa ha utbildat ett personligt färgat tonspråk. Musikinstitutioner m. m. Det finska musiklivets centrum har sedan över ett sekel varit förlagt till Helsingfors. Där finnes landets enda fasta operascen, Finska operan (Suomalainen ooppera), gr. 1873, som stått under ledning av bl. a. R. Faltin (1873— 79) och A. Järnefelt (1932—36). Ledande konsertinstitutioner äro Helsingfors stadsorkester, Radioorkestern, gr. 1927, och Helsingfors teaterorkester, vartill i landsorten komma Äbo stadsorkester, Viborgs musikvänners orkester (intill 1939) samt stadsorkestrar i Tammerfors (Tam-pere), Björneborg (Pori), Uleåborg (Oulu) och Lahtis (Lahti). Finlands folk är ett sjungande folk, och körsammanslutningarna äro därför mycket talrika. Bland de främsta må nämnas Suomen Laulu, Kansalliskuoro samt Svenska oratorieföreningen, alla i huvudstaden. En stor popularitet åtnjuter manskör sången, och som framstående representanter för denna art av tonkonst böra framhållas Akademiska sångföreningen, Muntra musikanter, Laulumiehet och Ylioppilaskunnan Laulajat, alla i Helsingfors, samt Musices amantes och Brahe djäknar i Äbo. Inom kammarmusiken har Sibeliuskvartetten vunnit anseende även utom landets gränser. Musikundervisningen ombesörj es främst av Sibeliusakademin i Helsingfors, gr. 1882 som Helsingfors musikinst., vartill komma musikinstitut i Lahtis (det förutvarande institutet i Viborg) och Tammerfors. För utbildningen av kyrkomusiker finnas kyrkomusikinstitut i huvudstaden samt i Äbo. Akademiska lärostolar i musikvetenskap finnas vid univ. i Helsingfors och vid Äbo akademi, vars betydande saml. av museiföremål, ms. och musikinstrument sammanförts i ett Sibelius-museum, gr. 1949. Den finländska förlagsverksamheten är i huvudsak koncentrerad till två företag: Fazers musikhandel och A/B R. E. Westerlund, båda i Helsingfors. Bland ledande riksomfattande musikorganisationer må nämnas Tonkonstnärsförbundet i Finland, Finlands tonsättare, Finlands musikerförbund, Musikpedagogernas i Finland förbund, Kammarmusiksällskapet i Finland m. fl. samt de centrala riksförbunden för amatörmusikodling (körsång och orkestermusik) Suomen Laula-jain ja Soittajain Liitto (SULASOL), Työväen Musiikkiliitto och Finlands svenska sång- och musikförbund, vilka anordna både lokala och stora allmänna sång- och musikfester med flera tusen aktiva deltagare. Föreningen Nykymu-siikki — Nutidsmusik r. y. (gr. 1949) har speciellt tagit sig an omhuldandet av samtida musik med nya riktlinjer. För bevakandet av de finländska tonsättarnas ekonomiska intressen verkar TEOSTO. Jämförande art.: Helsingfors, Tammerfors, Viborg, Äbo, Äland. Litt.: Folkmusik: G. Acerbi, Traveis through Sweden, Finland and , Lapland to the North Cape in the years 1798 and 1799 (1802); F. W. Illberg, Suomalaisia Kansan-Lauluja ja Soi-telmia (1867); L. Hämäläinen, Suomalaisia kan-sanlauluja ja -tanssia (1868); Suomen kansan sävelmiä (5 bd, 1898—1933; utg. av I. Krohn och A. Launis); I. Krohn, über die Art und Ent-stehung der geistlichen Volksmelodien in Finnland (1899); A. Launis, Lappische Juoigosmelo-dien (i Suom.-ugr. Seuran julk. 26, 1908); dens., Über Art, Entstehung und Verbreitung der est-nisch-finnischen Runenmelodien (1910); A. O. Väisänen, Varhaisimmat muistiinpanot kansan-musiikkimme alalta (i Aika 1916); dens., Vienan Karjalan joiuista (i Aika 1917); dens., Kantele-soitin (i Ensim. museopäivät 1923), O. Andersson, Stråkharpan (1923); A. O. Väisänen, Karjalan kansanmusiikki (i Karjalan Kirja, u. p. 1932); O. Andersson, Nordisk folkmusik i Finland (i Nordisk kultur 25, 1934); dens. (utg.), Finlands svenska folkdiktning 5: Folkvisor: 1. Den äldre folkvisan (1934); I. Krohn, Die fim nische Volksmusik (Inst. f. Finnlandskunde der Univ. Greifswald, 1935); A. O. Väisänen, Kansanmusiikki (Suom. kulttuurihist. 4, 1936); J. Väänänen, Beobachtungen über Verbreitung und Art der finnischen Volkswalzermelodien (i Suomialainen tiedeakatemian toimituksin. Sar ja B. d. 55, 1945). Allmänna översikter: K. Flodin, Finska musiker och andra uppsatser i musik (1900); O. Andersson, Inhemska musiksträvanden (1907); dens., Musik och musiker (1917); H. Klemetti, Piirteitä Suomen musiikin historiasta (1919); E. Katila, Säveltaiteilijoita (i Nuori Suomi 1920); H. Klemetti, Suomen kirkkomusiikki prote-stantisuuden alkuaikoina (1921); K. Flodin, Musikliv och reseminnen (1930); T. Haapanen, Kyrkomusiken i Finland under medeltiden (i Nordisk kultur 25, 1934); dens., Taidemusiikki (i Suomen kulttuurihist. 4, 1936); dens., Suomen säveltaide (1940); N.-E. Ringbom, Finlandssvensk tonkonst (i Finlandssvenskarna utg. av F. Granit, 1944); S. Ranta (utg.), Suomen Sä-veltäjiä (1945); O. Andersson, Finlandssvenska musikfester under 50 år (1947); N.-E. Ringbom, Skapande tonkonst i dagens Finland (i Nordisk tidskr. för vetenskap, konst och industri 1948); Ad HM. 215 216