FLERSTÄMMIGHET konkret rumslig förankring i Markuskyrkans disposition av de utövande i kyrkorummet (cori spezzati med skilda orglar). Kör- och instrumentalensemblerna uppdelades i (vanl. två- el. tre) grupper, vilka utförde sina partier växelvis från olika platser. Det medvetna utnyttjandet av klangkontraster hör till de drag i det sena 1500-talet som klarast förebådar en musikalisk barock. Flerkö-righeten blir också utgångspunkten för den tidiga barockens flitiga odlande av konserte-rande element, av concertatoprincipen. (->Concertant, Concerto.) Utnyttjad till praktfulla massverkningar finner man den i 1600-talets Rom men också norr om Alperna, framför allt i form av flerköriga motettyper hos t. ex. M. Praetorius (detaljrika beskrivningar av olika besättningsmöjligheter i Syntagma Musicum, 1619), H. Schütz m. fl. Även i Skandinavien blev flerkörigheten under samma tid vanlig, vilket såväl kompositioner som beskrivningar av musikframföranden från denna tid visa. Med dubbelkör kan åsyftas flerkörig teknik och stil i allmänhet; i regel begagnas dock termen mera speciellt för att ange kombinationen av två likartat sammansatta körer (t. ex. bruket av dubbelkör i J. S. Bachs Mat-teuspassion). Även på instrumentkonstruktionens område talar man om flerkörighet och åsyftar därmed det, särskilt hos klaverinstrument, numera alltid förekommande förhållandet att tonen förstärkts genom flera likstämda strängar (»körer»), vilka anslås samtidigt. Likartat är förhållandet på flertalet lutformer. (->Luta.) I. B-n Flerstämmighet, i vidaste mening all musik som, i motsats till renodlad enstämmighet med en enda melodilinje, låter två el. flera toner av olika tonhöjd klinga samtidigt. Detta kan antingen ske i form av samtidiga melodilinjer (polyfoni), varvid samklangsmomentet är mer el. mindre sekundärt i förhållande till melodiernas rörelser, el. i form av en följd av samklanger (homofoni), där omvänt de deltagande stämmornas självständighet är inskränkt el. helt upphävd. Antalet reella stämmor i en flerstäm-mig sats kan variera starkt, dock håller det sig i regel inom gränserna 2—6; vid ännu högre stämantal är det vanl. fråga om stämfördubblingar el. växling mellan grupper av stämmor ss. i flerkörighet. Flerstämmighet förekommer icke endast i Europa utan även i utomeuropeiska kulturområden, så t. ex. i ->Kaukasus, ->In-dien-Indonesien, ->Söderhavet och ->Af 241 rika. Den saknas hos Australiens infödingar, i n. Asien och hos Amerikas indianbefolkning. ->Primitiv musik. Medan den utomeuropeiska flerstäm-migheten icke har teoretiskt uppmärksammats, har den i Europa blivit föremål för analys och systematisk utveckling främst genom fastläggande av diatoniska skaltyper och organisation av de intervall inom detta system, som kunna läggas till grund för flerstämmig teknik. Fler-stämmighetens utveckling i Västerlandet kan karakteriseras som resultatet av en växelverkan mellan empiriska rön, bakom vilka man måste förutsätta vissa folkliga traditioner av improviserande art, och en oavbruten strävan att på teoretisk väg systematisera materialet samt uppställa lagar för stämföring och dissonansbehandling. Den flerstämmiga musikaliska satsens struktur bestäms främst av förhållandet mellan den horisontala, linjära, dimensionen och den vertikala, samklangsmäs-siga. Varje ton i den flerstämmiga satsen är nästan alltid en funktion av bådadera. Sättet att uppfatta och musikaliskt förverkliga detta förhållande skiftar med varje tidsepok och hör till de viktigaste av stilkarakteristika. De olika satstekniska formerna och huvuddragen av deras historia beröras i art. Homofoni och Polyfoni, jfr även Figuration, Harmonik, Obligat (ackompanjemang) och Sken-polyfoni. Vår förmåga att uppfatta flerstämmighet är en musikpsykologisk fråga av stort intresse. Tyvärr har den dock hittills endast i ringa utsträckning blivit föremål för närmare studier. Mycket synes emellertid tyda på, att det är lättare att uppmärksamma och uppfatta samklanger, alltså den vertikala dimensionen, än samtidiga melodirörelser. (Det är ju också välbekant att intrycket av flerlinjighet minskas med växande stämantal, därför att det vertikala momentet då betonas.) Man har försökt avgöra hur många samtidiga stämmor en lyssnare maximalt förmår följa och har gjort gällande att det icke torde vara möjligt att medvetet kunna särskilja mer än högst tre stämmor på en gång. Det kan dock diskuteras om frågan är riktigt ställd. Vårt, vad man skulle kunna kalla »polyfona lyssnande» bör snarare karakteriseras som en totalreaktion på hela stämvävnaden, i vilken relationerna mellan 242