FONET1K i'egelbundna dansaftnar och uppvisningar, utg. texthäften m. m. N. R-g Folmer-Hansen, Gudrun, operettsångerska av dansk-svensk härkomst (f. 1896 lo/io), var 1916—26 engagerad vid Oscarsteatern i Stockholm, där hon gjorde sin debut som Stasi i Csardasjurstinnan. F., som bedrivit sångstudier i Köpenhamn, Berlin och Stockholm, har även gästspelat i Finland och Norge men ägnade sig efter den Ranftska operettregimens slut åt affärsverksamhet, från 1940 som representant för Folmer-Hansens teaterförlag i Köpenhamn. Roller: O Mimosa San i Geishan, Germaine i Cornevilles klockor, Bronislawa i Tiggarstudenten, Daisy i Dollarprinsessan, Lisa i Mariza m. fl. Å. L-y Foltmar, Johan, dansk musiker (1714 —94), från 1750 organist vid Trinitatiskyr-kan i Köpenhamn. Sånger och koralbearb. finnas bevarade i ms. i Det kgl. bibliotek i Köpenhamn. F:s bror, Christoffer F. (1718—59), blev 1739 organist vid hittebarnshusets kyrka i Köpenhamn. Sch. Fomin, Jevstingej Ipatievitj, rysk tonsättare (1761—1800), en av de första ryska musikerna med västerländsk utbildning. F., som tillhörde de livegnas stånd, studerade för Padre Martini i Bologna och komponerade nära 20 komiska operor. Bland dessa märkas »Vaudeville» (till en libretto av Katarina II) och »Mjölnaren som trollkarl, bedragare och äktenskapsförmedlare», av vilka den senare spelades ännu vid mitten av 1800-talet. Ms. till operorna »Orfeus» och »Kuskarna» återfunnos nyligen i Moskva; båda uppfördes där 1947. Litt.: N. Findeisen, The earliest Russian operas (i MQ 1933). M.S. Fona'ndern, Erik Gustav, vissångare (f. 1880 14/7), eg. arkitekt. F. har uppträtt på varieté- och revyscener och gjort sig känd som god vis- och kuplettsångare. Fonasteni' (av grek, fone', röst, ljud, och asthe'neia, svaghet), röstförsvagning, benämning på en åkomma i röstorganen, i regel orsakad av en felaktig användning av dessa. F. förekommei' oftast hos bristfälligt el. felaktigt röstskolade sångare, skådespelare, lärare o. a. yrkesutövare av liknande art. Litt.: T. S. Flatau, Die funktionelle Stimm-schwäche (Phonasthenie) der Sänger, Sprecher und Kommandorufer (1906; Svaghet i rösten (fonasteni) vid sång, tal och kommando, 1912). 277 Fondame'nto ->Generalbas. Fondation Musicale Reine Elisabeth [fåpdasiå'!). myzika'11 rä:n [-elizabe'tt],Bryssel,-] {+elizabe'tt],Brys- sel,+} institution för den belgiska musikens främjande, grundad på initiativ av drottning Elisabeth av Belgien före första världskriget (invigningskonsert 1914). Institutionens kapital utgjorde 1932 10 mill. francs, vars avkastning användes för tryckning av musikverk, stipendier åt musiker, propaganda i utlandet m. m. — Drottning Elisabeth donerade 1937 till F. 3 mill. francs för att organisera Concours International Eugène Ysaye. G. T. Fonder ->Stipendier och fonder. Fonds d’orgue [fån dårg], fr., benämning för orgelns grundstämmor. ->Orgel-disposition. Fonetfk (av grek, fone', röst, ljud), ljudlära, vetenskapen om språkljuden, innefattande de psykologiska, fysiologiska, anatomiska och akustiska förutsättningarna för röstljudens frambringande. Till denna forskningsgren räknas även örats och främst talorganens fysiologi och anatomi, samt i begränsad mening även hjärnans. Fonetiken är således en gränsvetenskap, där bl. a. akustik och anatomi intaga ett dominerande rum. Fonetiken som vetenskap i modern mening är relativt ung, ehuru redan indiska grammatiker före vår tideräknings början utarbetat goda system för fonetisk transkription av sanskrit. I Europa vaknade intresset för denna forskningsgren vid Nya tidens ingång, och mot slutet av 1700-talet systematiserades fonetiken bl. a. av tysken C. F. Hellwag och ungraren W. von Kempelen. Under 1800-talet utvecklades fonetiken till vetenskap, varvid grundläggande resultat nåddes av danskarna J. H. Bredsdorff, R. Rask och O. Jespersen, engelsmännen A. J. Ellis, A. M. Bell och D. Jones, tysken H. Helmholtz o. a. I våra dagar har fransmannen P. Rousselot varit föregångsman inom den experimentella (instrumentella) fonetiken. I vårt land förtjäna namnen J. A. Lundell (landsmålen) samt A. Noreen och A. Kock (svensk språkhistoria) att särskilt framhävas. Fonetiken brukar indelas i två huvudgrupper, deskriptiv fonetik samt historisk el. evolutiv fonetik. I förra fallet lämnas en beskrivning över språkljuden, i senare fallet undersökes språkens fonetiska förändringar genom tiderna. Med en annan indelningsgrund skiljer man mellan akustisk och genetisk fonetik; den förra omfattar studiet av ljudvibrationerna i luften, den andra talorganen och deras funktioner. Den genetiska fonetiken har sedan omkr. ett 278