FONOGRAF Edisons första fonograf för kommersiellt bruk 1878. (Foto från Tekniska Museet, Stockholm.) sekel intagit en mycket viktig plats ,i sångundervisningen, och många sånglärare ha lämnat värdefulla bidrag till utvecklingen. Sålunda är t. ex. struphuvudspegeln el. larynx-spegeln ett av de användbaraste instrumenten vid studiet av hithörande frågor, en uppfinning av M. Garcia (1854). Röstens och talljudens placering ha på fonetisk väg kunnat klarläggas och ev. fel behandlas. Icke minst kunskapen om de skilda språkens artikulation ha genom fonetikens klarläggande verksamhet kommit sångundervisningen till gagn. D-d; G. P. Fonogra'f (av grek. fone\ ljud, och gra'fein, skriva), en apparat för upptagning av ljud på en cylinder av vax och för återgivning av det så upptecknade ljudet, antingen i original el. i någon mångfaldigad form. Utkast till ljudupptecknande apparater ha gjorts av L. Scott (phonautographe, 1857) och C. Cros (p a 1 é o p h o n e el. p h o-nographe, 1877). T. A. Edison hade sysslat med ljudupptagning i många former (på skiva och cylinder av olika material), innan han uttog sitt första patent på området. Detta skedde i juni 1877, innan Cros’ utkast offentliggjorts. I princip var fonografen klar i detta patent. I sin första utformning utgjordes den av en cylinder, som kringvreds för hand och därvid försköts i sidled. Den kläddes med en tennfolie och ljudvågorna bragtes att påverka dess yta via en membran, i vars mitt en nål var fastsatt. Ljudet upptecknades i form av ett nedpressat spiralformat spår, vars djup varierade i överensstämmelse med ljudvågorna. C. S. Tainter patenterade 1885 ljudupptagning i form av ett i vax inskuret spår med varierande djup. Edison övergick senare till denna teknik. Omkr. 1890 började utgivandet av kommersiella rullar i vax, till en början unika. Därefter övergick man till att göra upptagningar på flera rullar samtidigt. En metod för mekaniskt mångfaldigande användes också, särskilt 279 av firman Pathé Frères. I början av 1900-talet begynte man utföra galvanoplastiska avgjut-ningar av originalrullarna, som fortfarande gjordes i vax. Genom att något minska hastigheten och lägga spåren tätare nådde Edison 1908 en speltid av 4 minuter för en rulle. Andra förbättringar voro införandet av stadigare motorer för driften, nykonstruktion av membran etc. Edison övergick omkr. 1910 till celluloidrullar, som tillverkades till 1925. Fonografens största fördel är den lätthet med vilken upptagningar kan göras på den. Ljudkvalitén är otillfredsställande och originalvax-rullarna ömtåliga. En mängd, särskilt etnografiska, upptagningar ha gjorts på• fonografrullar. Fonografen har dock helt slagits ut av andra upptagningsmetoder, ->-Bandupptagning, Grammofon. Litt.: F. Scheminzky, Die Welt des Schalles (1935); G. Westerlund, Talmaskinens uppfinnare (i Daedalus 1942; med bibliogr.); H. Hurum, La passionnante histoire du phonographe, suivie de la première méthode pour en jouer avec art (1943). G. W. Fonografmusik, musik inspelad på fonografrullar, i regel tillhörande den musikaliska reproduktionsteknikens tidigare skeden (omkr. 1887—omkr. 1925). Under den tid då kommersiella inspelningar på rullar utfördes, upptogos en rad internationella — främst vokala — celebriteter på fonografrullar. Flera av dessa artister ha också gjort insjungningar på skivor, men i några fall bevara rullarna till eftervärlden en yngre, friskare stämma. De första vaxrullarna kunde icke mångfaldigas. De försletos dessutom lätt, varför endast få äro bevarade. Kataloger över dem saknas också i regel. På sådana rullar finnas t. ex. bland svenska artister J. Forsell, C. F. Lundqvist och A. ödmann. T. A. Edisons företag gjorde upptagningar på rullar ända fram till 1925. Bland artister på detta märke må nämnas: M. Ancona, G. Anselmi, A. Burgstaller, G. Campanari, A. Dippel, A. van Rooy, Emmy Destinn och Selma Kurz. Firman Pathé Frères i Frankrike gjorde till omkr. 1920 alla sina upptagningar på rullar, vilka sedan mångfaldigades och salufördes antingen som rullar el. som skivor (efter mekanisk överföring av uppteckningen). På Pathé ha insjungningar gjorts av bl. a. E. Caruso, J. F. Delmas, E. van Dyck, J. Lassalle, L. Melchissédec, M. Renaud, Maria Gay och Félia Litvinne. G. W. Fonse'ca, J u 1 i o, tonsättare från Costa Rica (f. 188 5 22/6), utbildad vid MK i Milano och verksam i San José som musikpedagog och organist. Som tonsättare har F. framträtt med orkesterverk, bl. a. Suite tropical (1934), Cantata a la mü-sica (1935) .samt populärmusik. G.M. 280