FUGA, S. sionen. I Bachs fugor har man också velat se en musikalisk symbol för den auktoritets-bundna hög- och senbarockens livs- och konståskådning, vilken en smula snävt och schematiskt satts i kontrast till wienklassicismen och dess på den tematiska dualismen baserade »dramatiska» sonatform. De främsta monumenten över Bachs fuga äro Wohltemperirtes Cla-vier (2 d., 1722, 44), hans orgelfugor och hans sista stora verk, Kunst der Fuge (1749—50), men dessutom har Bach utnyttjat fugan i en mängd andra sammanhang, icke minst vokala, där den monumentala fugaprincipen utnyttjats för såväl tonsymboliska som dramatiska ändamål. Här visar det sig — liksom hos Händel — att den primärt instrumentala fugan fått en vidsträckt vokal användning och vackert hävdat sig vid sidan av motetten som den mest ändamålsenliga av polyfona vokalformer. Efter Bach har fugan med växlande målsättning och innehåll odlats av wienklassikerna, främst Beethoven (de sista klaversonaterna, stråkkvartettfugan op. 133), senare av alla de senromantiska el. moderna tonsättare, som av skilda anledningar orienterat sig i »nyklassisk» riktning, från C. Franck och M. Reger till Hindemith och hans efterföljare. Jämförande art.: Kontrapunkt, Polyfoni. Litt.: Pedagogiska och systematiska framställningar: F. W. Marpurg, Abhandlung von der Fuge... (2 bd, 1753—54; flera uppl.); J. P. Kirnberger, Gedanken über die verschiedenen Lehrarten in der Komposition... (1782); F. J. Fé-tis, Traité de la fugue et du contrepoint (-T846); C. T. Weinlig, Theoretisch-praktische Anleit-ung zur Fuge ... (2 bd, 21852); E. Prout, Fugue (1891); dens., Fugal analysis: A companion to »Fugue» (1892; flera uppl.); A. Gédalge, Traité de la fugue 1 (1901); H. Riemann, Katechismus der Fugen-Komposition (3 bd, 21906—07); J. Knorr, Lehrbuch der Fugenkomposition (1911); C. H. Kitson, The elements of fugal construc-tion (1929); W. Apel, Die Fuge (1932); C. H. Kitson, Studies in fugue (1939). Historiska framställningar: M. Zulauf, Zur Frage der Quintbeantwortung bei J. S. Bach (i ZMW 1923/24); F. Deutsch, Die Fugenarbeit in den Werken Beethovens (i StM 1926); W. Wesely, Die Entwicklung der Fuge bis zu Bach (diss. 1928); J. Müller-Blattau, Grund-züge einer Geschichte der Fuge (21931); E. P. Schwarz, Die Enstehung und Entwicklung der Themenbeantwortung in der Fuge vor J. S. Bach (diss. 1932); G. Oldroyd, The technique and spirit of fugue (1948); A. Ghislanzoni, La genesi storica della fuga (i RMI 1948—51). I. B-n Fuga [fo'- ], San dr o, italiensk tonsättare (f. 1906 26/ii), en av den yngre italienska tonsättargenerationens mera bemärkta företrädare; även verksam som pianist. — F. har studerat komposition för bl. a. Alfano och piano för L. Gallino vid Liceo Musicale G. Ver di i Turin, där han 1932 blev lärare i pianospel. Verk: Preghiere för orkester, Concerto sacra för sång med orkester (1946), en sonat för violin och piano och en för violoncell och piano, en rad sånger samt pianostycken, ss. Danza sel-vaggia, Toccata och Sonatina. G. M. Fugazra, en stråkstämma i orgeln av trång genomskärningsmensur, oftast en svagare intonerad variant av ->gamba. Det vanligaste läget är 8'. I äldre orglar har stämman en flöjtaktig, något strykande ton, vilket mera motsvarar namnet, som är ett böhmiskt uttryck för herdeflöjt (fujara). B. K. Fugato ->Fuga. Fugère [fy3ä:'r], L u c i e n, fransk operasångare, baryton (1848—1935), uppträdde från 1877 med framgång på Opéra-Comique i Paris, där han vid 80 års ålder firade sitt 50-årsjubileum som sångare i Ubertos roll i La serva padrona. F., som börjat som skulptör, debuterade 1870 på Café-Concert Ba-ta-clan i Paris och var 1914—19 anställd vid Gaieté-teatern. Roller: Figaro i Figaros bröllop, Papageno i Trollflöjten, dr Bartolo i Barberaren i Sevilla, Sancho Panza i Don Quichotte, Fadern i Louise m. fl. H- M-g Fughetta ->Fuga. Fuhrmann [fo:'r-], Martin Heinrich, tysk musikskriftställare (1669— 1740), verksam i Berlin, där han 1695 blev kantor. F. utgav under olika pseudonymer en rad teoretiska och polemiska skrifter, i vilka han utövade en ganska omild kritik, bl. a. av operan i Hamburg. Skrifter: Musikalischer Trichter ... Dadurch ein geschickter Informator ... die edle Singe-Kunst... bald und leicht einbringen kann (1706), Musica vocalis in nuce... (1715), Das in unseren Opern-Theatris und Comedien-Büh-nen siechende Christenthum und siegende Hei-denthum... (1728), Die an der Kirchen Gottes gebaute Satanskapelle ... (1729), Die von den Pforten der Höllen bestürmete, aber von Himmel beschirmete evangelische Kirche ... (1730). Litt.: H. Reimann, Ein Berliner Musiktheo-retiker und Kritiker... (i förf:s Musikalische Rückblicke 1, 1900). Å.D. Fuleihan [fole^ha/n], Anis, amerikansk tonsättare och pianist (f. 1900 2/4 på Cypern), kom 1915 till USA, där han erhöll sin utbildning och där han 1919 debuterade som pianist. Som tonsättare slog F. igenom 1935 med orkesterverket Me- 403 404