FUNDIN Fundin, Wilhelmina Christina, operasångerska, sopran (1819—1911), den främsta av dem, som sökte upptaga Jenny Linds mantel på K. teatern i Stockholm; anställd där 1841—70. F. blev elev vid K. teatern 1833 och debuterade där 1840 som Isabella i Robert av Nor-mandie. Trots jämförelser med Jenny Lind visste F. att väl hävda sin ställning som skådespelerska och intagande sångerska. Hon var även en uppskattad oratöriesolist. Roller: Zerlina i Don Juan, Nattens drottning i Trollflöjten, Ännchen i Friskytten, Leonora i Alessandro Stradella, Adalgisa i Norma, Markisinnan i Regementets dotter, Giovanna i Ernani, Anna i Vita frun, Pamela i Fra Dia-volo, Katarina i Kronjuvelerna o. a. G. P Funèbre [fynä:'br], fr., el. funebre [fo'nebre], it., föredragsbet.: sorge-, begravnings-, i regel i sammansättningar ss.: Marche funèbre, fr., el. m a r-cia funebre, it., sorgmarsch. Funk, förk. för Föreningen utövande nordiska konstnärer, gr. 1931 i Stockholm för att tillvarataga vokal- och instrumentalartisternas ekonomiska intressen. År 1945 tillkom Artiststiftelsen Funk med uppgift att skapa ett ålderdomshem för behövande sångare, musiker, textförfattare till populärmusik o. a. artister. För samma ändamål verkar Föreningen Funks ålderdomshems vänner. I F:s styrelse sitta representanter för Svenska musikerförbundet, Folkets parkers centralstyrelse, Skap, Stim m. fl. organisationer. Å. L-y Funktion som musikteoretiskt begrepp innebär generellt tolkandet av meloditoner och ackord bildningar i musikalisk sats såom bärare av bestämda relationer, funktioner, i förhållande dels till varandra, dels till ett bestämt tonalt centrum (grundton el. tonikatreklang). Även ur formsynpunkt kan man givetvis tala om de olika delarnas funktion inom helheten. Utvecklandet av en systematisk musikalisk ->funktionslära har dock huvudsakligen begränsats till harmonikens område. Den förutsätter en viss logisk struktur hos det musikaliska materialet, vilket man främst ansett sig återfinna i 1600—1800-talens musik med dess relativt klara dur- el. molltonalitet. Det funktionella betraktelsesättet på harmonikens 407 område har en direkt parallell på melo-dikens, där redan Guido av Arezzos hex-akordlära och solmisationssystem syftade mot ett funktionellt uppfattande av meloditonerna. I melodiläran betecknar funktionen de enskilda meloditonernas spänningsrela-tioner dels till närmast omgivande toner, dels till grundtonen. Dessa relationer kunna uttryckas genom intervallbeteckningar, solmisationsstavelser el. kvint-spänningsvärden (->Intervall, Kvintspänning, Solmisation). Funktionslära, sådan den utvecklats på harmonilärans och den harmoniska analysens områden, är ett försök att systematiskt definiera de enskilda tonernas ställning och betydelse inom ackorden samt de enskilda ackordens ställning och betydelse i förhållande till omgivningen och huvudtonarten. Den teoretiskt och systematiskt bärande grundvalen är härledandet av samtliga klangbildningar ur tre huvudfunktioner, tonikafunktio-n en (T), representerande tonalt centrum, samt dominantfunktionen (D) .och underdominant- el. s u b d o m i-nantfunktionen (S), vilka gruppera sig i en naturlig kvintföljd kring tonikan och äro bärare av ett elementärt spänningsförhållande till denna. Den förste som formulerade denna grundläggande teori om de båda kring tonikan grupperade huvudfunktionerna var J. P. Ra-meau. Den epokgörande utformningen av den moderna funktionsläran gjordes av Hugo R i e m a n n (Vereinfachte Harmonielehre, 1893 m. fl. arbeten). Efter honom ha en lång rad teoretiker, främst i Tyskland och Skandinavien, fortsatt att med hans utformning som utgångspunkt försöka vidareutveckla och förbättra funktionsläran och dess terminologi. Vissa delar av det riemannska systemet ha därvid utsatts för skarp kritik, medan andra i princip enhälligt accepterats. Bland de författare som bidragit med nyare utformningar märkas S. Karg-Elert (Polaristische Klang-und Tonalitätslehre, 1931), H. Erpf (Studien zur Harmonie- und Klangtechnik der neueren Musik, 1927), vidare A. J. von Gettingen, J. Schreyer, H. Grabner, på nordiskt område S. E. Svensson, F. Höffding, Herbert Rosenberg, H. Göransson m. fl. Ett viktigt kritiskt arbete är E. Kurths Die Voraussetzungen der theoreti-schen Harmonik (1913). Betr, litt., se i övrigt under Harmonilära. 408