FUNKTION SLÄRA Det gemensamma för dessa framställningar av den harmoniska funktionsläran är i korta drag följande. (De konsekvenser, som den starkt kritiserade »polära» uppfattningen av dur och moll ss. varandras spegelbilder medför, beröras ej i detta sammanhang, ->dualism.) Huvudfunktioner och ställföreträdande ackord. Samtliga klangbildningar, som icke äro att hänföra till själva tonikans funktion, betraktas i funktionsläran som antingen dominantiska el. subdominantiska. (Betecknas enligt äldre praxis I, V och IV, hos Riemann T-f-, D+ och S+ för durtreklanger, oT, oS och oD för moll treklanger.) Var och en av dessa funktioner kan ersättas med ställföreträdande ackord (»skenkonsonanser»), som ha samma huvudfunktion som och två toner gemensamma med utgångsackordet. Den ena av dessa ställföreträdare representerar utgångsfunktionens parallelltonart (a-c-e till c-e-g, d-f-a till f-a-c) och kallas hos Riemann parallellklang (Tp, Dp, Sp); den andra ställföreträdande klangen (e-g-h för c-e-g, f-a-c för a-c-e) kallas ledtonsväx-lingsklang (Riemann, Svensson, betecknas -J från dur, f- från moll), el. motklang (Grabner: Gegenklang), stundom mediant. Sambandet mellan de tre' huvudfunktionerna i dur och deras ställföreträdare kan enklast åskådliggöras med följande figur, som är ett utsnitt ur en kvintcirkel (utgångspunkt C-dur): Ett ackords harmoniska funktion är inte enbart beroende av de i ackordet ingående tonerna och deras placering i sammanhanget, utan påverkas av deras placering i förhållande till den musikaliska satsens rytmiska tyngdpunkter, av ackordets läge (exempel: durtreklangen på grundtonen med kvinten i basen får på betonad taktdel funktion av dominantkvartsext-ackord) samt av de i ackordet förekommande tonfördubblingarna. (->-Fördubbling 3.) Fyr- och femtoniga ackord. Tonikafunktionen tål i regel ej några disso-nanta tillägg. Dock uppträder den ibland med tillagd sext och i enstaka fall med grundtonens sjünde överton realiserad i form av en sep- tima. I regel ha emellertid ackordbildningar med flera än tre olika toner dominantisk el. subdominantisk funktion. Många av dessa till-läggstoner ha urspr. varit av melodisk natur och ha först småningom insmälts i klangerna och blivit legitima klangbeståndsdelar (»karakteristiska dissonanser»). Flertalet utformningar av funktionsläran beteckna dessa dissonanta toner i fyr- och femklanger med intervallsiffror från funktionsgrundtonen räknat (septim-och nonackord), vilket visat sig praktiskt men i själva verket innebär ett rudiment från den äldre generalbasbesiffringen. Hos Erpf återfinnes ett förslag till funktionssymboler, som undviker dessa mekaniskt intervallräknande siffror. I ett fyr- el. femtonigt ackord kan varje enskild ton karakteriseras som dominantisk el. subdominantisk. (I ackordet g-h-d-f i C-dur är tonen f subdominantisk, de övriga dominantiska.) Ackordet kan emellertid icke betraktas som en »sammanslagning» av dessa två funktioner, då en sådan tolkning principiellt strider mot själva funktionsbegreppets natur. Ackordfunktionen måste i detta fall betraktas som klart dominantisk. Ackordet h-d-f-ass i C-dur innehåller två dominantiska och två subdominantiska toner; beroende på det musikaliska sammanhanget kan denna klangbildning därför fungera antingen som dominant eller som subdominant. (Normalt fungerar den som ett dominantnonackord med utelämnad grundton). Mellankadens, ellips och modulation. Vid tillfälliga utvikningar från huvudtonarten till närbesläktade tonarter, s. k. mellan-kadenser, betraktas den treklang, som representerar den nya tonartens tonikafunktion, som bitonika till samtliga de föregående el. omgivande ackord, som naturligt kunna tolkas som funktioner i den nya, tillfälliga, tonarten. Dessa funktionstecken sättas i analysen inom parentes. Förekommer en sådan tonartsutvik-ning utan att den nya tonarten är representerad av själva bitonikan, men jämväl av andra funktioner, kallas utvikningen ellips. Den bortfallna bitonikan sättes i analysen inom en klämmer. (Se notexempel.) En definitiv övergång från en tonart till en annan, modulation, tolkas (där den inte sker oförmedlat, genom ett harmoniskt »ryck») som en omtydning av funktionen hos ett för båda tonarterna gemensamt ackord (omtydnings-ackord). Omtydningen anges i analysen med ett likhetstecken. D+ = S+ kan alltså betyda, 409 410