FUNTEK att t. ex. ackordet g-h-d i C-dur el. c-moll omtydes till subdominant i D-dur. Förutom omtydningsackordet fordrar modulationen införandet av en för den nya tonarten karakteristisk klang, som icke kan tydas i utgångs-tonarten, »modulationsmedel». (Notexempel ->Modulation.) I det fullständigt utbyggda funktionssystemet kan strängt taget vilken som helst ackordbildning tydas som hörande till vilken som helst tonart. Dock visar det sig i praktiken, att den harmoniska spänningen med kvinten som måttenhet icke under alla omständigheter växer kontinuerligt längs hela kvintcirkeln (->Kvint-spänning). Särskilt ifråga om de s. k. tersbe-släktade tonarterna (->-Terssläktskap) händer det, att det rent klangliga momentet tar överhand över spänningsmomentet. (E-dur i C-dur kan ena gången ha verkan av stark dominan-tisk spänning, andra gången övervägande av en oförmedlad klanglig förskjutning av viss färgverkan.) Detta synes i likhet med andra omständigheter också visa, att funktionsläran i själva verket baserar sig både på akustiska fakta, teoretiska hypoteser och psykologisk erfarenhet i icke fullt klarlagda proportioner. Ehuru funktionsanalysen av en musikalisk sats tager fasta på skeendet, den harmoniska utvecklingen, är den bunden till ett vertikalt, klangligt betraktelsesätt och förmår icke ge en uttömmande bild av de horisontella krafter och melodiska spänningar, som äro förhanden i en sats av mer el. mindre linjär, polyfon struktur. Även i sådana fall kan dock funktionsanalysen ge en bild åtminstone av det harmonisk-logiska förloppet i stort, den s. k. storkadensen i en komposition, vari samtliga berörda tonarter (bitonikor) ställas i klar relation till huvudtonarten. (->Kadens.) Jämförande art.: Harmonilära. Litt.: Se inuti artikeln samt under Harmonilära. L B-n Fu'ntek, Leo, finländsk musiker av österrikisk börd (f. 1885 #1/s), sedan 1925 1. kapellm. vid Finska operan i Hfors och en av förgrundsgestalterna i Finlands musikliv. På konsertestraden har han framför allt visat sig vara en stor Bruck-nertolkare. F. har studerat vid MK och univ. i Leipzig, var konsertmästare i Helsingfors filharmoniska orkester 1906—09, dirigent i Viborg 1909—10 samt är sedan 1911 — med undantag för åren 1914—19, då han bl. a. 1916—19 var andre konsertmästare i K. hovkapellet i Stockholm — lärare i violin, ensemble spel och instrumentation vid Helsingfors mu-sikinst., sedermera MK; sedan 1939 prof, vid samma institut. F. är även en utmärkt pianist och kammarmusiker, ofta anlitad som konsertackompanja-tör, samt en erkänt vederhäftig musikkritiker, tidigare i Tidning för musik och Dagens Press (1913—14), senare i Svenska Pressen, sedan 1945 Nya Pressen. Han har ej minst gjort sig känd som skicklig instrumentatör; bland hans orkestreringar må nämnas sådana av E. Melar-tins Den sorgsna trädgården, M. P. Musorg-skijs Tavlor på en utställning, C. Scotts Preludium och fuga samt Djungelboken och ett stort antal solosånger. Som skriftställare har F. publicerat några analytiskt djupgående Bruck-ner-studier o. a. uppsatser om musik. — G. 1928 m. sångerskan Ingeborg Liljeblad. N.-E. R. Furchheim (Forchheim) [foTt/hakn], Johann Wilhelm, tysk violinist och tonsättare (omkr. 1635—82), konsertmästare vid det kurfurstliga hovkapellet i Dresden under dess blomstringstid, då Schütz var hovkapellmästare. Verk: Musikalische Tafel-Bedienung (1674; för två violiner, två altvioliner, violoncell och b. c.) och Auserlesenes Violin-Exercitium (1687; 5-st. kammarsonater) m. m. — Hdskr. i UUB. F. L-g Fu'riant, tjeckisk folkdans i mycket snabbt tempo och växlande rytm, dvs. ömsom 2/4-, ömsom 3/4-takt. Som instrumental form har den upptagits i konstmusiken av Smetana (t. ex. i Brudköpet) och Dvorak. K. R-n Furioso [foriå'så], it., föredragsbet.: rasande, vilt. Furla'na, forlana el. friulan a, italiensk, närmare bestämt venetiansk folkdans i e/8-takt, något lik den napo-litanska tarantellan men vildare och mera oregelbunden. Ett el. två par dansa i centrum för en grupp andra och inringas ibland mycket nära och under häftiga armrörelser av de övriga. K. R-n Furlin, Lilly Mariana Elisabeth, operasångerska, sopran (f. 1921 22/e), debuterade 1947 på K. teatern som Genoveva i N. Bergs opera med samma namn; operastipendiat 1947. F. har studerat för L. Condé och Dagmar Gustavsson samt vid MH i Stockholm, där hon genomgick operaskolan. Med en levande scenisk aktion förenar hon en ljus, böjlig sopran av lyrisk vek karaktär. — Hon har innehaft Christine Nilssons stipendium. Roller: Elisetta i II matrimonio segreto, Donna Elvira i Don Juan, Gunhild i Arnljot och Miranda i Stormen. G. P. 411 412