FÄRÖARNA färgorgel, vars färgspel beledsagade musiken från en vanlig orgel. Även den moderna ljudfilmen har tagits i anspråk för experiment i den här riktningen, bl. a. av Disney—Stokow-ski i deras film Fantasia (1941), där det gjordes ett djärvt och intressant försök att låta färgspelet på den vita duken illustrera tonföljderna i Bachs Toccata och fuga i d-moll i Stokowskis orkesterversion. Tendensen att söka en analogi mellan färger och toner lever kvar i språket, där musiken ofta behandlas i vändningar, som späckats med från färgernas värld lånade termer. Till samma grupp språkliga bildningar hör även ordet ->klangfärg (av ty. Klangfarbe). Några moderna tonsättare ha mer el. mindre direkt arbetat med färgassociationer i sitt mu-sikskapande. Engelsmannen Bliss framträdde 1922 med A colour symphony, där var och en av de fyra satserna försetts med en färgangivelse (resp, purpur, röd, blå, grön), som emellertid bör fattas symboliskt och ses i samband med den beskrivande underrubrik, som ansluter sig till varje sats. Den fjärde satsens gröna anges sålunda som smaragdens, hoppets, glädjens, ungdomens, vårens och segerns färg. Partituret till Skrjabins Prometheus (op. 60, 1910) har en rad med nottecken för ett speciellt instrument, tastiera per luce el. 1 j u s-klaver, vars 12 tangenter motsvara olika färger. Färgangivelserna äro enkla i jämförelse med musikens komplicerade och snabbt växlande natur. Flera än två färger komma sällan till användning och oftast är det endast en, som dessutom får illustrera flera takter. Verket har uppförts enl. Skrjabins anvisningar och med användande av Rimingtons färgorgel i Moskva och New York; det framföres numera utan färgbeledsagning. Schönberg har liknande anvisningar i sitt allegoriska verk Die glück-liche Hand. Både som målare och som musiker var Schönberg starkt påverkad av Vasilij Va-siljevitj Kandinskijs Art of spiritual harmony och planerade ett stort mysteriespel, där utom musik och färger även parfymer skulle komma till användning. En intressant aspekt på sammanställningen färger—toner utgör den omständigheten, att vissa individer visat sig vara utrustade med ett egenartat »färghörande» (audition colo-r é e), yttrande sig däri, att toner, tonarter, olika musikinstrument etc. hos vederbörande väcka mer el. mindre bestämda färgföreställningar till liv, vilka emellertid i hög grad äro subjektiva och individuella. I senare tid ha psykologer och musikforskare av facket, ss. R. Lach, G. Anschütz, A. Wellek o. a., med växande intresse sökt komma lagarna för detta färghörande och dess olika typer på spåren och det har uppstått en rik litt. betr, »syn-estesi». Litt.: A. B. Klein, Colour music — the art of light (1926; med bibliogr.); T. F. Karwosli & H. S. Odbert, Colour-music (1938); A. Wellek, 423 Das absolute Gehör und seine Typen (1938; med bibliogr.). Kj.S. Färöarna (nyfäröiska Föroyar, möjl. av isl. faer, får), ögrupp i Nordatlanten (29 178 inv. 1946), sedan 1930 i personalunion med Danmark, under vars överinseende de alltjämt stå, om än (från 1948) med mycket vidgad självstyrelse. Genom sitt geografiska läge ha öarna under långa tider varit isolerade från de allmänna europeiska kulturströmningarna, vilket satt spår även i Färöarnas musikodling. I folkmusikaliskt hänseende utgöra de sålunda ett reliktområde, som troget bevarat många traditioner från medeltiden och därför kan lämna viktiga bidrag till kännedomen om den äldre nordiska musikkulturen. Den färöiska folkmusikens ålderdomliga drag framträda framför allt i folkvisornas nära förbindelse med dansen. Gamla sånger av episk karaktär sjungas resp, dansas av kvinnor och män i sluten kedja vid olika tillfällen, mest dock under den långa vintertiden mellan jul och fasta. Dansrörelserna modifieras efter texternas innehåll och bilda således ett mimiskt komplement till sången. Typisk för dennas egenart är växelsången med en el. flera försångare, vilka även leda dansen, medan de övriga deltagarna falla in i det långt utdragna omkvädet, som utgör visornas musikaliska tyngdpunkt. Här är också överensstämmelsen mellan de sjungande större och traditionen därför i allmänhet trognare än i den föregående versmelodin med dess något reciterande och språkbundna tonfall, små intervall och tämligen ringa tonomfång. Till traditionens bevarande har i icke ringa mån bidragit det faktum att folkinstrument äro obefintliga: den obeledsagade sången har varit allenarådande. Under 1600-talet vunno danska folkvisor i stör utsträckning spridning på Färöarna. Liksom de gamla inhemska balladerna ha även de sjungits till kedjedansen, och medan de till största delen försvunnit i moderlandet leva de alltjämt kvar på Färöarna. Litt.:. H. Thuren, Tanz, Dichtung und Gesang auf den Färöern (i SIMG 1901/02); Hulda Garborg, Song-Dansen i Nord-Landi (1903; flera uppl.); H. Thuren, Folkesangen paa Faeröerne (1908); H. Thuren & H. Grüner Nielsen, Faer-öske Melodier til danske Kaempeviser (1923); H. Grüner Nielsen, Faeröske Folkemelodier (i Nordisk kultur 25, 1934); dens., De faeröske Kvadmelodiers Tonalitet i Middelalderen (1945). E.E. Földes (Foldes), And or, ungersk pianist (f. 1913), utbildad av bl. a. Doh-nånyi vid MA i Budapest. 424