G AT TI, G. M. G., som debuterade 1937 på Teatro Reale i Rom, åtnjuter f. n. (1950) anseende i hemlandet som utomordentlig tolk av gammalitalienska sånger och tyska lieder (även på grammofon). Roller: Desdemona i Othello, Mathilda i Wilhelm Tell, Agatha i Friskytten o. a. H. M-g Gatti, Gu i do Maria, italiensk musikskriftställare (f. 1892 30/ö), blev 1925 chef för Teatro di Torino. G. utgav 1920 —27 tidskr. Il pianoforte, sedan 1927 med titeln La rassegna musicale, och har skrivit talrika essäer över modern italiensk tonkonst, programkommentarer m. m. Skrifter: Musicisti moderni dTtalia e di fuori (1920; -1925), Dizionario di musica (1926; 31930; rev. uppl. 1943; tills, m. A. Della Corte), Ilde-brando Pizzetti (1934), O. Respighi (i Great modern composers, utg. av O. Thompson, 1945), art. i Grove’s Dictionary, MQ, Musical America m. m. Å.V. Gatti-Casazza [-a'tsa], Giulio, amerikansk teaterchef av italiensk börd (1869 —1940), chef för La Scala i Milano 1898— 1908 och för Metropolitan i New York 1908—35. Båda dessa scener ha till stor del genom hans insatser nått sina positioner som världens främsta operateatrar. G.-C. genomgick univ. i Ferrara och Bologna samt mariningenjörskolan i Genua men lämnade 1893 ingenjörsbanan för att i stället efterträda fadern som dir. för Teatro Munizipale i Ferrara. Genom bl. a. Boitos förmedling kallades han 1898 till Milano för att övertaga ledningen av La Scala. Sin främsta insats gjorde G.-C. dock vid Metropolitan. Han förnyade ensemblen med internationellt berömda krafter som Caruso, Geraldine Farrar, Nellie Melba, Battistini, Titta Ruffo, Sjaljapin o. a., och den inhemska operaproduktionen stimulerades genom pristävlingar och goda framföranden. G. 1910—29 m. sångerskan Frances Alda; från 1930 m. dansösen Rosina Galli (d. 1940). Litt.: I. Kolodin, The Metropolitan Opera, 1883—1935 (1936); P. Sanborn, Metropolitan book of the opera (1937). G.P. Gatty [gä'tti], Nicholas Comyn, engelsk tonsättare och musikkritiker (1874 —1946), i den sistnämnda egenskapen anställd vid Pall Mall Gazette 1907—14. Verk: Operorna Greysteel (1906; bearb. 1938), Duke or devil (1909), Prince Ferelon (1919), The tempest (1920; samtliga i London) och Macbeth; orkester- och körverk (bl. a. en pianokonsert); kammarmusik; pianostycken och sånger m. m. Å. B. Gaubert [gåbä/r], Philippe, fransk tonsättare och dirigent (1879—1941), utbildad vid MK i Paris av bl. a. Taffanel, 495 Leroux och Lenepveu. Som kompositör ägde G. ingen större originalitet men utöver sitt säkra formsinne och tekniska handlag tillräcklig poetisk begåvning för att skapa verk av intresse. G. gjorde sig först känd som utomordentlig flöjtist och efterträdde 1919 Taffanel som lärare i flöjt vid MK i Paris; 1931 anförtroddes han även orkesterklassen. År 1904 blev G. 2. dirigent vid Société des Concerts du Conservatoire och tjänstgjorde 1919—38 som 1. dirigent; även orkesterledare i Société Nationale; från 1920 dessutom kapellmästare vid Stora operan. Verk för scenen: operorna Sonia (Nantes 1913) och Naila (Paris 1927), baletterna Philo-tis (1914), Fresques (1923), Alexandre le grand (1937) och Le chevalier et la damoiselle (1941); Josiane, legend för soli, kör och orkester (1913). Verk för orkester: Rhapsodie sur des thèmes populaires du Quercy (1909), Le cortège d’Am-phitrite (1911), Poème pastoral (s. å.), Quatre esquisses (1925), violinkonsert (1928) ,Chants de la mer (1929), Au pay basque (1930), Chants de la terre (1931), Concert en fa (1932), Inscrip-tions pour les portes de la ville (1933), Sympho-nie en fa (1935); kammarmusik; sånger. K. R-n Gaudea'mus i'gitur, lat., »låtom oss därför glädjas», studentvisa med gamla anor, som i sin moderna gestalt tr. först 1818. Andra och tredje stroferna, som gå tillbaka på en botsång från 1267, finnas i tryck i Piae cantiones (Greifswald 1582), i vilken även på annan plats första strofen förekommer. Sin nu välkända utformning med 6 strofer erhöll G. av C. W. Kindleben 1781. Melodin torde ha uppkommit omkr. 1740; den förekommer i lätt rokokoutsmyckning tryckt 1788 jämte en av J. C. Günther (1717) verkställd övers, till tyska. Konstnärligt har G. bearbetats av Liszt, Reinecke och Brahms (Akademisk festuvertyr op. 80). Litt.: M. Friedländer, Das deutsche Lied im 18. Jahrhundert 2 (1902). Å.V. Gaude'ntios, grekisk musikteoretiker under 1. el. 2. årh. e. Kr., känd endast genom en skrift, 'Ag/uoviyu] EtOaycoyr] (»Inledande harmonilära»), som kortfattat redogör för musikens grunder, närmast enl. Aristoxenos. Skriften utg. av M. Meibom (Antiquae musicae auctores, 1652) och K. von Jan (i Musici scriptores graeci, 1895). Fransk övers, av E. C. 496