GEI JER, E. G. samma kategori haft. Till stor del beror detta på, att han verkat som inspirerande personlighet på det musikaliska Uppsala, som under 1820—40-talen samlades till umgänge i hans hem, speciellt på tonsättare som A. F. Lindblad, J. A. Josephson och prins Gustaf men även på utövande artister som Jenny Lind och medlemmarna av Falkenholmska kvartetten. En viktig insats gjorde Gei jer också med sina folkvisesaml., vars främsta alster, Svenska folk-visor från forntiden (3 bd, 1814—16; tills, m. A. A. Afzelius; musiken red. av J. C. F. Haeffner; 21880, bearb. av R. Bergström och L. Höi jer) blev av epokgörande betydelse. Lindblad och Josephson äro att anse som de första mera utpräglade svenska romantiska tonsättarna av nationell läggning, och för dem blev Geijei' i viss mån förebildlig genom sina musikaliska ideal och genom det sätt, på vilket han praktiskt omsatte dem. Han gjorde nämligen sin förnämsta insats här med lieder — oftast till egna dikter — i vilka hans förmåga att i en enkel men karaktärsfull melodi fånga diktens tanke och stämning kommer till sin rätt. Geijer var som tonsättare främst centrallyriker. I sina instrumentala verk vågade han sig på de större musikaliska formerna och lyckades även bemästra dem, men det är betecknande, att han även där åstadkom sitt bästa i korta, stämningsfyllda stycken. Redan vid sex års ålder fick Geijer i hemmet börja lära spela piano och kom bl. a. i kontakt med musik av Boccherini, Schubert, Haydn och Mozart. I Uppsala sysselsatte han sig med musik så ofta hans akademiska studier tilläto och tog t. o. m. några lektioner för director musices Leijel, vilken dock icke var någon särskilt god lärare. Bekantskapen med Cru-sell och Haeffner befordrade ytterligare Geijers musikaliska utveckling, och han blev förtrogen med Haydns och Mozarts kammarmusik och med Corellis, Händeis och Bachs instrumentala verk. Men först när han 1809 fick Fri-gel som lärare i musikteori, blevo hans studier verkligt grundliga och ordnade. De synas dock ha inskränkt sig till harmonilära, »i den högre musikteorien förblev han alltid autodidakt» (Norlind). Under Geijers vistelse i England 1809—10 vidgades hans musikkännedom ännu mer, och särskilt starka intryck torde han ha tagit av Händeis och Haydns stora körverk. Erik Gustaf Geijer. Samtida litografi. Från den första tiden i Uppsala och Eng-lands-tiden härstamma Geijers första kompo-sitionsförsök, vilka framför allt rörde sig på instrumentalt område. Hans lust till musikaliskt skapande vaknade dock på allvar först sedan han 1823 träffat A. F. Lindblad och av denne fått impulser. Några sånger av Geijer hade 1814—20 tryckts bl. a. i Poetisk kalender, ss. Den lille kolargossen, och av Götiska förbundet inspirerades han till dikter och tonsättningar i dettas anda, t. ex. Den siste skalden och Vikingen, men med det 1824 (tills, m. Lindblad) utgivna häftet sånger började hans egentliga liedproduktion, och flera sånghäften ut-komrno under 1830- och 40-talen. I dem återfinnas hans mest kända och uppskattade lieder, sådana som Svanhvits sång (ur Atterboms Lycksalighetens ö), På Nyårsdagen 1838 (Ensam i bräcklig farkost), Natthimlen och Höstsädet. I harmonik och form anknyta dessa sånger till Reichardts och Zelters lieder. Mplodiskt äro de ofta färgade av svensk folkton. Detsamma gäller Geijers sånger för flera röster, t. ex. manskvartetter som Stilla skuggor och O yngling, om du hjärta har (urspr. publicerad som solosång). I sin instrumentala musik, dvs. i verk som pianokvintetten i f-moll (1823), pianokvartetten i e-moll (1825), pianotrion i Ass-dur (1827) och sonaterna för piano 4 händer (1819, en i f-moll tr.), visar Geijer däremot knappast några nationella drag, deras stil är närmast 513 17. Musik. II 514