GEIERHAAS tons absoluta tonhöjd (t. ex. genom att ange dess namn i vårt vanliga tonsystem med ett visst normalvärde för a1). Det perfekta absoluta gehöret, som gör det möjligt för därmed utrustade personer att oberoende av ljudkällans art och med känslighet för avvikelser på några få procent av svängningstalet ange en tons absoluta tonhöjd, är en relativt ovanlig och alltid medfödd egenskap. Den förekommer oftare hos män än kvinnor. Nyare musikpsykologiska undersökningar ha emellertid visat, att man måste räkna med flera arter av absolut gehör. Först och främst bör man skilja mellan den passiva form, då en person kan ange tonhöjden hos en avlyssnad ton, och den aktiva form, då en person själv kan frambringa vilken som helst angiven ton. Förutom det medfödda absoluta gehöret förekommer också ett förvärvat absolut gehör. Detta är icke ovanligt bland yrkesmusiker och uppträder ofta i förbindelse med förtrogenhet vid ett visst instrument och dess klangfärg. Man kan här således tala om ett speciellt absolut gehör i motsats till ett generellt, som är oberoende av klangf ärgsintry ck. Enl. vissa forskare skulle det absoluta gehöret bestå i ett högt utvecklat minne för tonhöjder. Nyare rön ha emellertid givit vid handen, att även andra egenskaper hos tonen än tonhöjden torde inverka. G. Révész, som noga skiljer mellan tonhöjd och tonkvalitet, pekar på den senare egenskapen som en förklaringsgrund till det absoluta gehöret. Följande uttalande hos J. Mursell är karakteristiskt för en nyare syn på det absoluta gehöret: Absolut gehör grundar sig på en helhetsuppfattning av en tons olika egenskaper, såsom klangfärg, volym och tonhöjd. Genom medvetna iakttagelser och regelbunden träning kan det förvärvade absoluta gehöret uppövas, men når aldrig samma grad av exakthet som det medfödda. En av de mest utnyttjade metoderna för uppövning av ett absolut gehör är solfége med tonstavelserna fixerade till bestämda toner. Absolut gehör synes icke vara en oundgänglig betingelse för utpräglad musikalitet. Talrika framstående tonsättare och utövande musiker ha saknat denna förmåga. Det är också anmärkningsvärt, att ett absolut gehör icke under alla förhållanden medför ett gott intervallgehör. Relativt gehör. Med relativt gehör avses både förmågan att urskilja små tonhöjds-differenser och förmågan att urskilja och igenkänna de brukliga musikaliska intervallen. Ur musikalisk synpunkt är detta »intervallgehör» den utan jämförelse viktigaste formen av gehör. Uppövandet av det relativa gehöret är därför en huvuduppgift i all elementär musikundervisning. En mängd olika pedagogiska gehörsmetoder ha sett dagens ljus alltsedan Guido av Arezzos solmisationssystem på 1000- 511 talet. Dessa metoder kunna återföras till två huvudprinciper: antingen ett absolut system med fasta beteckningar för bestämda tonhöjder, el. ett relativt system med flyttbara beteckningar, som icke äro bundna till bestämda tonhöjder utan till bestämda funktioner inom en viss tonalitet el. platser i en skala. Vidare kunna urskiljas sådana gehörsmetoder, som främst arbeta med inlärande av enskilda intervall, och sådana, som vilja inprägla varje ton ss. en funktion i förhållande till en grundton. De viktigaste hjälpmedlen vid gehör sundervisning äro a vista-sång, solmisation och musikdiktat. Till utvecklandet av det relativa gehöret hör dessutom uppövandet av förmåga till gehörsmässig analys av samklanger. (Se vidare under Solmisation, Solfége, Tonika-Do.) Som en mycket utbredd specialform av gehör kan man betrakta vad G. Révész kallat det regionära gehöret. Révész avser därmed den hos nästan alla människor förekommande förmågan att åtminstone approximativt kunna ange en viss given, tons belägenhet i det totala förrådet av toner från de lägsta till de högsta. Jämförande art.: Hörselorgan, Musikpsykologi, Ton. Litt.: Huvudverk: A. Wellek, Das absolute Gehör und seine Typen (1938; med bibliogr.). — övrig litt.: O. Abraham, Das absolute Ton-bewusstsein (i SIMG 1901/02); F. Auerbach, Das absolute Tonbewusstsein und die Musik (i SIMG 1906/07); H. Riemann, Tonhöhenbewusst-sein und Intervallurteil (i ZIMG 1911/12); G. Révész, Über die beiden Arten des absoluten Gehörs (i ZIMG 1912/13); C. E. Seashore, The measurement of musical talent (i MQ 1915); dens., The psychology of musical talent (1919); dens., The inheritance of musical talent (i MQ 1920); dens., Psychology of music (1938). I. B-n Geierhaas [ga^arhais], Gustav, tysk tonsättare och musikpedagog (f. 1888 26/3), blev efter studier för bl. a. Wolfrum och Klose 1920 lärare och 1928 prof, vid MA i München. G. har skrivit orkesterverk, kammarmusik, orgel- och pianostycken samt sånger. Geige [gaiz-] ->Violin. Geigenprincipal [gaiz-] ->Violinprin-cipal. Geijer, Erik Gustaf, historiker, skald och tonsättare, f. 1783 12/i på Ran-säter i Värmland, d. 1847 23/4 i Stockholm. Geijer hör till de i Sverige — särskilt under 1800-talet — tämligen talrika tonsättare, som inte varit yrkesmusiker. Dock var han inte ren amatör, och hans betydelse i svensk musikhistoria torde vida överstiga den de flesta andra av 512