GENBOERNE Genboerne [je'n-], dansk vådevill med text av J. C. Hostrup. De inlagda sångerna äro skrivna till kända populära melodier, huvudsakligen av Bellman. G. uppfördes ffg. 1844 i studentkretsar i Köpenhamn och har sedan spelats otaliga ggr såväl på amatörföreställningar som på scenen, bl. a. Det kgl. teater. Er-l Genée f^one'], Adeline, engelsk dansös av dansk börd (f. 1878 6/i), en bland grundarna av R o y a 1 A c a d e-my of Dancing i London 1920 och alltifrån början dess president; medverkade även vid bildandet av Camargo Society 1930. Först knuten till Det kgl. teater i Köpenhamn var G. 1897—1907 prima ballerina vid Empire Theatre i London och vann berömmelse för sina skickliga insatser i bl. a. Cinderella och Cop-pelia. Efter ett par år i USA, där hon dansade på såväl Metropolitan som New York Theatre, återvände hon 1910 till London, där hon uppträdde på olika scener, bl. a. i La Camargo (1912); tog 1917 avsked som scenartist. Litt.: C. W. Beaumont, A complete book of ballets (1937). K. R-n Genée [^one'], Franz Friedrich R i-c h a r d, österrikisk dirigent och tonsättare av tysk börd (1823—95), känd för en rad komiska operor och operetter, främst Der Seekadett (Wien 1876; Sjö-kadetten, Sthlm 1879) och Nanon (Wien 1877; Sthlm 1886); till flera av dem skrev han även libretton. G. studerade först medicin men övergick snart till musiken, var 1848—67 teaterkapellmästare i olika tyska städer samt Prag och 1868—78 vid Theater an der Wien; därefter enbart verksam som tonsättare och librettist, i den senare egenskapen även åt Johann Strauss d. y., Millöcker och von Suppé. G:s bror, den tyske litteraturhistorikern Rudolf G. (1824—1914), grundade en Mozart-g e m e i n d e i Berlin och utgav dess Mitteil-ungen 1895—1912. Bland hans övriga skrifter i musikaliska ämnen må nämnas Hans Sachs und seine Zeit (1894; 21902) och Der Tod eines Unsterblichen (1895, 31912; om Mozarts död). G.M. Generalbas (ty. Generalbass, fr. basse chiffré, it. basso continuo, eng. thorough bass), den under perioden 1600—1750 förhärskande ackompanj emangspraxis, enl. vilken den musikaliska satsen genom improvisation på grundval av baslinjen och en till densamma fogad siffer- och teckenskrift fylldes ut av ackordinstru ment, varvid samtidigt baslinjen dessutom förstärktes av ett melodiinstrument. Den s. k. »Generalbastidsåldern» (H. Rie-mann) sammanfaller relativt väl med den musikaliska barocken (->Barock), och generalbasen är en viktig aspekt av barockens musikaliska stil, där — utom i regelrätta fugor — den principiella tvåstämmighet, som den solistisk (-monodiska) melodistämman och den harmonibärande (och tidvis samtidigt melodiskt tänkta) basstämman tillsammans representera, var förhärskande. Samtidigt som den understa stämman erhöll sin betydelse av harmoniskt fun-dament, reducerades mellanstämmornas självständighet, och de ersattes av ackordpelare, vilka icke längre angåvos i notbilden, utan endast antyddes stenografiskt med siffror och tecken, angivande de intervall från bastonen räknat, som äro avsedda att ingå i ackordet. För angivande av treklangens toner i grundläge över bastonen användes siffrorna 3, 5 och 8 (ters, kvint och oktav); oftast reducerades beteckningen till endast 3, som angav den skalegna treklangen. För avvikelser brukades # och i; resp, h och fr för att ange stor resp, liten treklangsters. Stundom utelämnades beteckningarna för treklanger i grundläge helt och hållet. Sextackord betecknades alltid med siffran 6. Septimackordens besiff ringar (vanliga först med 1700-talet) variera efter ackordets läge (se notex.). Tillfällig höjning av en ackordton angavs med ett streck genom siffran (se notex.). T asto solo (T. s. el. o) anger, att endast basen utan ackord skall spelas. Betr, övriga generalbassymboler se speciallitteratur. Historik. Under 1500-talet noterades och trycktes nästan all musik (med undantag för tabulaturer) i stämmor. Partiturmässig uppställning av notbilden var ännu ovanlig. För organisterna, som hade till uppgift att stöda, utfylla el. ersätta en polyfon sats, var det ytterst mödosamt att under spelet bringa dessa separata stämmor samman. Orgeltabulaturerna voro dem en god hjälp, men också förfärdigandet av sådana var tidsödande och mödosamt. Allteftersom den musikaliska satstekniken under senare delen av 1500-talet tenderade mot en mera homofon (i varje fall mindre renodlat linjär) typ, blev det möjligt att beledsaga satsen med hjälp av orgelpartitur med utsatta taktstreck (->Spartire) el. endast en basso pro organo, som var ett slags hopsummering av satsens lägsta toner, i vilken stämma dessa än befunno sig. Det först kända exemplet därpå daterar sig från 1587 (A. Strig-gio). Från 1594 härrör ett tryck av en sådan basstämma, försedd med kors- och ^-tecken för att angiva arten av ters i ackorden. Med A. Banchieris Concerti ecclesiastici (1595) och de monodiska genombrottsverken av Cavalieri, Caccini och Peri år 1600—01 har generalbasen vunnit insteg ss. en noteringsform, som väl mot- 523 524