GITARRTABULATUR Gitarr. Spanien, varifrån det utbredde sig över Sydväst- och Mellaneuropa — i synnerhet i Frankrike, från mitten av 1500-talet. Gitarren var då försedd med 4 dubbelsträngar, vilka senare utökades till 5; den nuv. besträngningen med 6 enkelsträngar härstammar från slutet av 1700-talet och har införts från Italien. I början av 1800-talet upplevde gitarren en rik blomstring som soloinstrument och ett flertal virtuoser framträdde, spanjorerna D. Agu-ado y Garcia och F. Sor, italienarna F. Carulli och M. Giuliani o. a. Vid mitten av seklet sjönk gitarren tillbaka och begagnades huvudsakligen för sångackompanjemang för att på 80- och 90-talen genom den spanske virtuosen F. Tårrega och hans landsman M. Llobet åter komma till heders som soloinstrument. Tårre-gas elev Andrés Segovia företräder i våra dagar denna skola och har genom sina vidsträckta konsertresor gjort gitarrens möjligheter som konsertinstrument kända. Intresset har fått vidare spridning och föranledde i början av 1940-talet bildandet av en sammanslutning, The Society of the Classic Guitar, med säte i New York. Sällskapet utger sedan 1946 tidskriften The guitar review. I Sverige var gitarren populär under 1820—50-talen, och bland framstående gitarrister kunna nämnas F. W. Hildebrand, J. J. Nagel samt O. Ahnfelt; den sistnämnde grundade också ett gitarrinst. i Stockholm. Det under senare tid nyvaknade intresset för gitarrspel har möjliggjort grundandet av Svenska guitarr-samfundet (Stockholm 1948) med både yrkesmusiker och amatörer som medlemmar. — I dansorkestrar har under senare tid gitarren under inflytande av sydamerikansk dansmusik fullständigt utträngt banjon. Av gitarren finnas många varianter i utseende och spelsätt. Lyragitarren, utformad med den antika lyran som förebild, var i bruk i början av 1800-talet. — Chitarra ba 11 ente (Chitarra mandola) är en äldre italiensk gitarrtyp med starkt välvd botten, trots att den har sarger. Den är försedd med 5 dubbelsträngar och spelas med plektron. — G u i-tare d’amour ->Arpeggione. Av viktigare gitarrskolor, som utkommit i flera uppl. och på flera språk, må nämnas: D. Aguado y Garcia, Método para guitarra (1825), och F. Carulli, Méthode complète de guitarre ou lyre, op. 27 (1810; alltjämt i bruk). Litt.: P. J. Bone, The guitar and mandolin ... (1914); J. Zuth, Handbuch der Laute und Gi-tarre (1926—28); D. Fryklund, Studier över lyragitarren (i STM 1927); dens., Bidrag till gitarristiken (i STM 1931); D. Prat Marsal, Dic-cionario de guitarras (1934); B. Terzi, Diziona-rio dei chitarristi e liutai italiani (1937; med bibliografi). D.F.;Å.L-y Gitarrtabulatur ->Tabulatur. Giulia'ni [dgo-], M a u r o, italiensk gitarrvirtuos (1781—1828), vistades i Wien 1807—20, därefter i Italien. G. komponerade över 200 verk, huvudsakligen för gitarr solo eller tills, m. orkester eller kammarensemble. En stor del av G:s gitarrstycken finnas utgivna i nytr. av E. Schwarz-Reiflingen, H. Albert och J. Zuth. — En omfattande samling förvaras i MA:s bibi. Litt.: J. Zuth, Simon Molitor und die Wiener Gitarristik (um 1800) (1920); A. Koczirz, Wiener Handschriften von M. G. (i Musik im Haus 6:1). Giura'nna [dgo-], Barbara Elena, italiensk pianist och tonsättare (f. 1902 18/n), har stud, vid MK i Palermo, Neapel och Rom; deb. 1923 som pianist. Verk: Operan Yamanto (Bergamo 1941), La guerriera och Canto storico för sång och orkester (1928), Marionette, scherzo för orkester (1927), Concerto för orkester (1942), Allegro di concerto för 9 instrument (1936), sonatiner för piano (1933) och harpa (1942) m. m. H. M-g Giusti'ni [dgo-], Luigi el. Ludo-v i c o, italiensk tonsättare (förra hälften av 1700-talet). G:s Sonate da Cimbalo di piano e forte detto volgarmente di martelletti... (1732; utg. i nytr. 1933 av Rosamond E. M. Harding) är trol. det äld- 575 576