GLUCK Glover [gla'vva], SarahAnn, engelsk musikpedagog (1785—1867). Med anknytning till Guido av Arezzos solmisation utarbetade G. närmast för sångundervisningen på det första barnstadiet (i söndagsskolan) ett system för sångmelodiernas upptecknande i tonstavelser, det s. k. Sol-fa-systemet, som i sin tur utvecklades vidare av J. Curwen till den bekanta Tonic Sol-fa-metoden. G. redogjorde för sitt system i skrifterna Manual of the Norwich Sol-fa system (1845) och Manual containing a development of the tetrachordal system (1850). S.W. Gluck [glokk], Alma, eg. Reba Fiersohn, amerikansk sångerska, sopran, av rumänsk börd (1884—1938), en av sin tids ledande grammofonartister. G. engagerades omedelbart efter avslutade sångstudier till Metropolitan, där hon 1909 debuterade som Sophie i Werther. Framgången var betydande, och under de tre följande säsongerna var G. en av teaterns mest uppburna krafter. År 1912 avbröt hon sin scenbana för att hos Marcella Sembrich i Berlin studera romanssång, varefter hon helt ägnade sig åt konsertframträdanden. — G. 1914 m. violinisten E. Zimbalist. Roller: Margareta i Faust, Gilda i Rigoletto, Nedda i Pajazzo, Mimi i Bohème o. a. G.P. GLUCK, CHRISTOPH WILLIBALD. Den tyske tonsättaren Christoph Willi-bald Gluck [glokk], f. 1714 2/7 i Eras-bach i Oberpfalz, d. 1787 15/n i Wien, är en av 1700-talets storvulnaste tonsättare och såsom reformator av musikdramat jämförbar med Richard Wagner. Född och uppvuxen under den musikaliska barockens tidevarv, skrev han ett stort antal operor i den hävdvunna s. k. neapolitanska solooperans stil och tävlade som produktiv kompositör med sin ryktbare landsman J. A. Hasse och italienaren N. Jommelli. Influerad trol. indirekt av Winc-kelmanns konståskådning och direkt anslutande till andra samtida nyklassicistiska strömningar, genomförde han därefter i femtioårsåldern en reform av operan, som till tendensen gick ut på att åt musikdramat återskänka den klassiska enkelhet, som varit målet för de första operakompositörerna i Florens vid bör jan av 1600-talet. I flera av sina senare verk eftersträvar han sålunda en antik monumentalstil, utvunnen genom imposanta körer och brett anlagda orkester -recitativ och parad med en lyrisk innerlighet i de ariosa partierna för en el. flera röster. Till reformen hör även balettens infogande ss. pantomim, plastiskt ackompanjerande handlingens fortskridande. Bilder å pl. vid sp. 594. Glucks verksamhet fram till 1750. Gluck föddes i en gränstrakt för tysk och tjeckisk bebyggelse men härstammade trol., åtminstone på fädernet, från rent tyska befolkningselement. Förfäderna voro två släktled tillbaka verksamma inom jägeristaten och tidvis i tjänst hos furstarna Lobkowitz. Fadern, Alexander Gluck — han kallade sig Klukh; sonens namn skrives ibland Kluck, Cluck el. Gluch — bosatte sig i sonens tidiga barndom i Böhmen. Från honom ärvde han antagligen sin redan tidigt framträdande självständighetskänsla och den sega uthållighet, som längre fram karakteriserade hans konstnärliga målsättning. Intet är bekant om hans mödernesläkt, och man vet icke ens, vilket namn modern burit före giftermålet. En sen tradition, att Gluck från tolvårsåldern skulle ha åtnjutit undervisning i jesuitseminariet i Komotau, har icke kunnat bestyrkas och är trol. missvisande. Då fadern visade föga förståelse för sonens musikaliska intressen, tycks denne i 14- el. 16-års-åldern tagit sitt öde i egen hand. Från 1731 studerade han några år vid univ. i Prag. Här blev han känd som sångare och klaver- och orgelspelare och förtjänade även sitt uppehälle genom lektioner i sång och violoncell-spel. Som hans lärare under denna tid har nämnts Cernohorsky, dock har uppgiften därom icke kunnat verifieras. I början av tjuguårsåldern (1734 el. omkr. 1735/36) överflyttade Gluck till Wien. Antagligen ss. medverkande i ett av furstarna Lobkowitz’ privatkapell uppmärksammades han här av italienaren Antonio Maria Melzi, engagerades av honom som kapellmusiker och åtföljde Melzi vid dennes avresa till Milano 1736. Gluck var nu under de närmaste fyra eller fem åren elev till den ryktbare italienske kompositören Sammartini. Glucks egen debut som musikdramatiker ägde rum i Milano, och förstlingsverket bar titeln Artaserse (1741). Om denna opera är icke mycket känt, men Glucks musik tycks ha slagit an, ty inom ett halvt år uppförde han sin andra opera, Deme-trio (1742). Fram till 1745 skrev han för italienska scener ytterligare sex operor, av vilka särskilt Demofoonte (1742) och Ipermestra (1744) blevo uppmärksammade av publiken, och lämnade därjämte enstaka bidrag till ytterligare två operor. 597 598