GOTIK Som sångspelskompositör debuterade han 1765 med Le faux lord och gjorde i det följande succé på scenen med bl. a. sina komiska operor Les pécheurs (1766; Skärgårdsflickan, Sthlm 1789) och Toinon et Toinette (1767), båda på Comédie Italienne. Sedan Grétry slagit igenom i Paris övergick Gossec till Stora operan, där hans första verk blev dramat Sabinus (1773). Gossec blev 1784 ledare för den av honom själv grundade École de Chant, och när denna 1795 utvidgats till Conservatoire de Musique blev han en av denna läroanstalts inspektörer, en befattning som han lämnade först 1816. Som övertygad anhängare av revolutionens humanitetsideal deltog han aktivt i den nya regimens högtidsfirande med bl. a. ett arr. av revolutionssången Ca ira. Berömda blevo hans kompositioner Marche lugubre, skriven 1790 och uppförd året därpå vid Mirabeaus begravning, samt en hymn till L’ètre supréme. Starka sociala intressen och en människovänlig inställning grundade hans popularitet hos samtiden. Som kompositör var han en nydanare men hade oturen att snart se sig distanserad av överlägsnare begåvningar. Haydn fördunklade honom sålunda som symfoniker, Grétry i den komiska operan, och knappt hade han hunnit framträda som musikdramatiker förrän Gluck gjorde sin entré i Paris. — LM A 1799. Verk: De komiska operorna Le faux lord (1765), Les pécheurs (Paris 1766; Skärgårdsflickan, Sthlm 1789); Toinon et Toinette (Paris 1767; Sthlm 1804?), Le double déguisement (1767), Rosine (1786), Les sabots et le cerisier (1803); musikdramerna Sabinus (Versailles 1773), Alexis et Daphné (1775), Philémon et Baucis (1775), Hylas et Sylvie (1776), La fete du village (1778), Thesée (1782), La reprise de Toulon (1796); samtliga verk hade sin premiär i Paris; baletterna Les Scythes enchainés (1779, till Glucks Iphigénie en Tauridé) och Mirsa (s. å.). Kyrkliga körverk: Messe des morts (1760) och Messe des vivants (1813), oratorierna La Nati-vité och L’arche d’alliance (1781), två Te Deum, motetter och hymner, bl. a. O salutaris hostia. — Körer till Racines Athalie o. a. profana körverk; patriotiska hymner och sånger. — Instrumentalmusik: omkr. 30 symfonier, op. 5, 6 och 13; 12 stråkkvartetter, op. 14 och 15; 12 triosonater, op. 1 och 9; 6 violinduetter, op. 7, m. m. Nytr.: Två symfonier, Ess-dur och G-dur, op. 12: 2, och stråkkvartett, op. 14: 5, utg. av S. Beck, stråkkvartett, op. 15:2, i Veröffentlichungen der Musiksammlung W. Höckner (1932; facsimi-leutgåva), trio Ess-dur, op. 9:1, i Coll. mus. Litt.: F. Hellouin, G. et la musique francaise å la fin du 18e siècle (1903; med verkfört.); L. Dufrane, G., savie, ses oeuvres (1927; med verkfört.); F. Tonnard, F. J. G. Musicien hennuyer de la révolution frangaise... (1938; med bibliogr.). t E.S-m (dalla) Goste'na, Giovanni B a t t i s t a, italiensk tonsättare (d. trol. före 1605), elev till de Monte och på 1580-talet kapellmästare vid domen i Genua. G. utgav 1582 och 1584 4- och 5-st. madrigaler, 1589 4-st. canzonetter samt 25 fantasier för luta (i S. Molinaros Intavolatura, 1599; nytr. i O. Chilesottis Lautenspieler des 16. Jahrhunderts, 1891); andra verk av G., motetter m. m., finnas i samtida samlingsverk. I. S. Gothe, Alarik Mikael Richard, pianist (f. 1911 7/5), organist i Järfälla för-saml., Stockholms län, sedan 1939 och från 1945 lärare vid Wohlfarts musikskola i Stockholm. G. har studerat för Gillgren, genomgått pianistklassen vid MK i Stockholm och avlagt organistex. där 1932, kantor- och musiklärarex. 1935. Efter debut i Stockholm 1937 har han konserterat både som pianist och organist samt framträtt i svensk radio. Å. B. Gotik, en av vissa moderna musikforskare från konstvetenskapen lånad term, avsedd att beteckna tiden från omkr. 1200 till omkr. 1450, dvs. den period, som av hävd indelas i -»ars antiqua (ars veterum) och ars no va (ars modernorum). Denna term måste, ss. lånad från en annan vetenskap, behandlas med stor reservation, i det att den inte täcker alla de former, vilka växte fram under ars antiqua och ars no va. Sålunda kan den försvaras i samband med fler-stämmigheten fr. o. m. ->Notre Dameskolan (el. ev. ->S:t Martialskolan) till den burgun-diska skolan (->-Nederländska skolorna). Mera diskutabel blir den som bet. på dels de medeltida höviska, enstämmiga formerna, främst trubadur- och trouvèrekonsten, dels den it. ars novamusiken. Många föredraga att med termen förbinda en geografisk lokalisation, n. Frankrike, Nederländerna, Tyskland och England. Otvivelaktigt kan man dock finna vissa paralleller mellan gotiken i arkitektur, skulptur och måleri och ars antiquas motettkonst med dess gradvisa frigörelse från organumtekniken. Denna frigörelse yttrade sig bl. a. i en tendens mot ökad rörlighet och självständighet inom satsen, analog med kontrasten mellan den romanska katedralens massiva statik och gotikens dynamiska, rörelsemättade byggnadskonst. Termen har även använts för att beteckna yngre stilar, vilka äga drag, som kunna associeras med musiktekniska data från musiken före renässansen, främst givetvis med dess polyfoni, förankrad i kristen strävan mot det översinnliga. Termen torde i denna mening ha brukats rikligt i samband med barock orgelkonst. Den förekommer även som »neo-gotik» för en viss typ av 1900-talsmusiken, huvudsaki. tyska verk, vilka oftast bruka inräknas under den s. k. ->nyklassicismen (Hindemith). 637 638