GREGORIANSK SÅNG ton på varje stavelse, i gruppmelodisk äro enstaka stavelser bärare av grupper om 2—3—4 toner, varemot den melismatiska förbinder flera tongrupper till melismer. Sistnämnda stil är av två principiellt olika typer, den interpunkteran-de (-pungerande) och interpr eter ande. Den förstnämnda är äldre och utgör fortsättning på en urgammal österländsk vana att interpunk-tera texten genom anbringandet av vokaliser vid de syntaktiska snittställena (komma, kolon, punkt etc.). P. Wagners undersökning av Graduale-melismorna ledde till upptäckten av 58 »vandrande» melismor med interpunktions-betydelse. Interpreterande melismatik är däremot uttryck för behovet att tolka och smycka texten med vokaliser och resultatet av en utveckling, närmast inom Schola Cantorum, av den gruppmelodiska stilen i konstnärlig riktning. Dock bör man ej glömma, att denna melodistil delvis torde vara en följd av det naturalistiska sångföredragets behov av stödje-toner, något som man kan studera i folkmusikens variantbildningar. (->Folkliga koralvarianter.) Medan stycken som Alleluia, Gra-duale och Tractus visa prov på interpunktions-melismatik, utgöra de yngre ordinariestyckena i mässan exempel på den »tolkande» arten. — Musikstilistiskt och textligt bilda de poetiska delarna av den greg. sången en markerad grupp för sig. Melodilinjen är ofta symmetrisk, rent av taktmässigt regelbunden, ett förhållande, som förledde forskare som H. Riemann att betrakta även de psalmodiskt byggda melodierna på samma sätt. Uppförandepraxis. Den historiska överblicken har redan angivit de två centrala typerna av uppförandepraxis: responsorial och antifonisk psalmodi. Härtill kan läggas psalmodi in directum, dvs. en enkel psalmodi rakt igenom alla verser i psalmen utan tillsatser. Den är av mindre betydelse och (enl. P. Wagner) yngre än de andra typerna (vilket dock motsäges av P. Ferrettis undersökning 1934). I dessa ledde föredragssättet till en rondoartad musikalisk form, A B A C A D etc. (A = refrängstycket, B, C, D etc. — psalmverserna). De förkortningstendenser som redan berörts gjorde sig dock gällande inom dessa formgränser så, att man dels minskade versantalet, dels gjorde ingrepp i refrängdelen (antifon, responsorium) och dess repetition. Att den antifoniska psalmodin därvid visade större motståndskraft är den responsoriala och inom tidegärden mera än i mässan sammanhänger med dess centrala roll inom klostrens liturgiska organisation. I regel följes antifonen än i dag av en okortad psalm men upprepas ej mellan verserna. Blott i ett fall, ps. Venite exsultemus, upprepas antifonen (här kallad invitatorium) helt el. delvis på gammalt maner. Svårare drabbades den responsoriala psalmodin av reduktionen: antalet verser nedskärs till en å två, och responsoriet självt upprepades blott delvis. Ett betecknande prov härpå i tidegärden möter redan i 800-t:s Frankrike, där responsoriets senare hälft bar beteckningen »repetenda» (det som bör repeteras). Denna praxis segrade även i Rom och är så till vida fortfarande äkta responsorial, som refrängen alltjämt omsluter verserna. I mässans respon-sorialsång gick man likväl ett steg vidare, i det Graduale på 1100-t. miste sin repeterade inledningsdel och slutade så att säga blint med den enda kvarstående versen. Den äldre praxis återupprättades dock i början på 1900-t. med Pius X:s reform. I något samband med »repe-tenda»-typen står möjl. infogandet i solopsalm-odin av Gloria patri, väl efter mönster från de antifoniska mässtyckena Introitus och Com-munio, där den lilla doxologin alltid varit en avslutningsvers. Detta samband mellan korisk och solistisk psalmodi förstärktes genom bruket av intonerande solister i de nämnda mässanti-fonierna, vilka därjämte vanl. äro rikt gruppmelodiska. Överhuvud gör sig mot slutet av medeltiden en utjämning gällande av gränsen mellan antifonal och responsorial stil, framför allt inom rimofficiet, vars antifoner växa i omfattning och prunka i en virtuosmässig melismatik, som knappast står responsoriernas efter. Lägger man härtill den principiellt syllabiska sekvensens och hymnens med tiden allt rikare gruppmelodik, infogandet av populära sekvenser i vespern (i stället för hymner), troperingar av mässans och även tidegärdens sånger liksom bruket av extra vokaliser (s. k. neumata el. pneumata) inom vissa delar av tidegärden (vilket f. ö. hade gamla anor), så framgår redan härav, i hur hög grad uppförandepraxis skilt sig från »klassiska», litterära fixeringar. I den levande praxis måste emellertid skillnaderna ha varit än större. Åskådliga uppgifter om samtida sedvänjor i gudstjänst och klosterliv ge oss de bevarade Ordines och Consuetudines från större kolle-giatkyrkor och klostersamfund (jfr E. Mar-tène, Veterum scriptorum ... amplissima col-lectio 5, 1730), som i detalj sökt reglera from-hetslivets otaliga yttringar. Först efter en genomarbetning av dylikt material kan man säkrare jämföra teori med praxis. Ser man till den speciellt musiktekniska sidan av uppförandeproblemen, förtjänar den greg. sångens klangideal uppmärksamhet. Det torde kunna omskrivas med ordet »mediocritas» (måttfullhet), dvs. en övergång från orientalisk, asketisk-extatisk emfas el. hednisk, energetisk-affektiv vildhet till en jämn, lugn och klar stämklang och en böjlig, lätt artikulerande röst. Endast inom vokaliserna torde en viss affektiv färgning ha fasthållits längre. Varningar för profansångens oarter, joddlande, bölande och bräkande el. kvinnligt veka stämmor, antyda på sitt sätt »mediocritas»-idealet, som jämväl tillgodosåg väsentliga sidor i polyfon stil, innan denna hängav sig åt reservata- 689 690